Tjocka släkten
Hursomhelst, visar upp lite godbitar på släkten som har inspekterat Milo senaste veckorna. Det har varit full rulle, och det slår mig, att idag är en av de första dagarna när vi ska göra ingenting. En vardagsdag, med tjejbarnet på dagis, pappan på jobbet, och mig och Milo hemma i huset. Då finns det tid att blogga lite!
Milo med gammelmormor
Med Anniepannie på utflykt
Med morbror Jimmy
Med faster Fiffi
Med farmor Kakan
Med mormor och storasyrran och tokig mössa
(Flera har inspekterat barnet, men jag har inte lyckats fånga er på vettiga bilder.)
Snart dags för nästa omgång av umgås, julen är nära!
En glad skit!
En glad skit!
Julefröjd i småstaden
Adventsmässa på förmiddagen, barnen uppförde sig. Tjejbarnet går alltid att muta med löfte om kyrkkaffe efteråt. Lilla barnet mutas med "tuttmjölk" som tjejbarnet säger. Snöflingor singlade vackert ned och tjejbarnet betraktade dem andäktigt och konstaterade att det nu är vinter. På eftermiddagen fick tjejbarnet beskåda den riktiga lucia, som hon gått utklädd till här hemma. Det var lite läskigt till en början, sen mer ok och intressant, sen totalt ointressant och tjejbarnet började korva i bänkraden. Till slut fick vi bege oss ut på stan och beskåda skyltsöndagspyntet. Avslutade kvällen med spontanmiddag hos familjen Berg. Småstadslivet is the shit!
Nu börjar vi jula!
Tjejbarnet raidade kassen med tomte/luciakläder och var lucia i dagarna två. Hon ser fram emot morgondagens skyltsöndag och en chans att få en glimt av den riktiga santa lucia. Sångerna kan hon hyffsat, men mer tid att öva återstår ju. Glittergardin upphängd i tjejbarnets rum, ljusstakarna utspridda i kåken, och tjejbarnet önskade ikväll att vi skulle göra "sådär mysigt som vi gjorde när vi åt, förra gången" (dvs igår med tända ljus). Annars idag: julkul med pyssel i kyrkan och därefter teater på "byggloteket". Lillsyrran sov sig igenom samtliga aktiviteter.
Om man är nummer två
Om man är nummer två i barnaskaran så får man kanske finna sig i att vänta lite i vardagen, på ett sätt som barn nummer ett aldrig behövt göra. Men jag skämdes lite faktiskt, då jag kom på att Milo bara badats en gång sen hon föddes, på sex veckor. Visst, hon blir ju inte så värst smutsig/äcklig och luktar gullig bebis fortfarande så det är ju inte nödvändigt med frekventa bad. Men med tjejbarnet så badade vi tillsammans, i lugn och ro i badkaret nån gång i veckan, myste tillsammans och hade tid och ro att njuta av vattnet. Milo fick blaskas av idag i två minuter (trots att hon stormtrivdes) medan tjejbarnet otåligt stod bredvid och väntade på sin (och ponnyns) tur.
Första gången på skidor!
Snöbristen var omfattande men för tjejbarnet så var det nog bara en fördel att det inte gled så bra... Nöjd var hon hursomhelst och ser fram emot snö och vinter.
Döden
Till en början gick det bra, jag pratade om att det är döda människor som ligger under jorden, och tjejbarnet lyssnade intresserat. Hon frågade om det var deras trädgårdar (som det ju ser ut som de där gravarna med häckar omkring och egen grusgång) och jag sa att det var ungefär så, och att de som saknade de döda kunde gå till gravarna och tänka på dem. Mina förklaringar verkade funka och vi strosade omkring och läste på gravstenarna om vem som "bodde där". Tjejbarnet respekterade gravarna för en liten stund.
Sen började jag inse hur makabert detta borde te sig för en treåring. Att man dör och sen ligger man under jorden i all tid! Och inte kunde jag börja gå in på att kropp och själ är olika, eller börja prata om himlen (det är ju Henkans jobb liksom), jag tror det blir för avancerat. Det blev svårare och svårare. Jag ville ju inte skrämma tjejbarnet med att döden är tom och mörk och läskig under jorden. Försökte komma på exempel från verkligheten, men gudskelov så känner tjejbarnet ingen som dött, inte ens nåt litet husdjur eller så (våra katter "bor inte kvar hos oss längre" ju, dvs ingen lögn men inte hela sanningen). Tipsades sedan om att kanske använda Simbas pappa som exempel. Ska göra det nästa gång.
Hursomhelst så har tjejbarnet fortsatt prata mycket om döden. Att vi om hon dog skulle få ett nytt barn (då påpekar vi att vi vill ha henne och inget annat barn, och att vi skulle bli mycket ledsna om hon dog). Hon pratar om att pappa skulle vara död, och att vi skulle vara ledsna om han inte kom tillbaka men att vi kunde skaffa en ny pappa. Hon pratar om att om bilarna halkar på isen och kör på oss på vägen hem från dagis så skulle vi bli platta som en pannkaka, och dö, och så skulle pappa vara ledsen, och inte ha nån Milo eller Juno eller Mamma längre.
Och idag förklarade hon för mig att "När jag skulle dö, då skulle jag ha min prinsessklänning på mig och mina klackskor, det skulle jag!".
Mina ögon fylldes snabbt med tårar. Så aningslös om dödens slutgiltighet. Så fin.
Tjejbarnets val
Presenten från mor och far: klackskor, örhängen, ring och väska i rosaglittrig plast och syntet. Tjejbarnet lyrisk. Har önskat sig klackskor så länge jag kan minnas. Nu gav jag upp motståndet.
Skrotdagis
Hämtar tjejbarnet klockan ett, frågar i kapprummet om de sjungit för henne.
Neej, dom har inte sjungit för mig berättar tjejbarnet och jag börjar nästan gråta. Stackars mitt lilla tjejbarn som sett fram emot att fylla år så mycket, och så är det ingen som kommer ihåg det! Ingen bild på tjejbarnet på födelsedagstavlan och ingen sång. Skrotdagis.
Tjejbarnet verkar inte ha brytt sig, har antagligen inte tänkt på det alls under dagen, men mitt hjärta blöder.
Sen gick vi till leksaksaffären där hon fick välja "vad hon vill" (dvs för typ hundra spänn). Vad tror ni hon valde?
Visst ja, det var så det var!
Pausbild
Tjejbarnet fortsätter att ösa på i vardagen. Nu i Stockholm och introducerar lillsyrran för pappas del av släkten. Här på bilden tjejbarnet och Jack, som poserar snyggt under täcket (de vägrade komma fram och posera synligt). Några sekunder senare biter tjejbarnet Jack på insidan av låret (evil), alla börjar gråta, och så är det slut på det roliga för ett tag. Fortsätter att utlova bildkavalkader och sammanfattning av roligheterna, så snart jag har tid och ro att sitta framför datorn. Vilket kanske blir aldrig mer med två små barn, vad vet jag?
Mitt i natten
Om man har sovit i sju timmar i bilen så är det svårt att somna om när man äntligen kommit fram till Stockholm. Då är det roligare att kasta sig över mormors smyckeskrin och ikläda sig tingeltangel. I högerhanden är det förresten inget tingeltangel utan en orm, som ormtjuserskans i Pippi-filmen. Klockan 03 kröp vi ner under täckena. Efter att ha dansat till Shakiras "Waka waka" och lekt i tre timmar.
Tokigheter på utflykt!
Tokigheter på utflykt!
Annie är här
Idag: strax beger vi oss till bondgård och tittar på djur, och hoppas hinna med att titta på ett matsalsbord på vägen, det ser nämligen lite tomt ut där under matsalslampan som hänger ner i lagom slå i huvudet höjd...
Bildkavalkader utlovas i framtiden, men nu är tiden knapp!
