tjejbarnet

När tjejbarnet kom hem från dagis idag så sa hon att jag var hennes bästa vän, och så kramade hon mitt ben. Det är kärlek.

Tjejbarnet börjar lära sig hur det funkar nu. Hon har ju övat sig igenom några kyrkobesök. Hon har sedan länge koll på att pappa jobbar i kyrkan, och att klockorna plingar, och att den där snubben på korset heter Jesus. Hon vet att pappa pratar och sjunger och vill gärna gå längst fram och titta, och om hon fick bestämma själv hade hon suttit uppe i predikstolen hela mässan igenom.

Hon brukar ofta kommentera det som händer, och idag på adventsmässan kläckte hon ur sig (med hög och tydlig stämma så iaf halva kyrkan hör, och idag var det mååånga) min favorit:

I afton hade det Domeijska residenset besök av min jobbarkompis Carina och hennes pojkvän Andreas. Tjejbarnet blev förtjust redan i dörren då gästerna hade med sig en present, och presenter är ju bland det bästa tjejbarnet vet! En muande mjukisko fick hon, och blev så upphetsad av både present och muande och gäster att hon sprang omkring och skrek en lång stund.

Carina berättade för tjejbarnet om sina djur, katter och en hund och kaniner, och sa att tjejbarnet minsann skulle få komma och hälsa på och titta på alla djuren. Carina läste även saga och gick hem hos tjejbarnet på alla fronter. Men så skulle tjejbarnet slutligen gå och lägga sig så vi vuxna skulle få spela TP.

Hon blev så besviken. Hon lade sig mycket motvilligt i sängen, släckte lampan och lyssnade på godnattvisa som vanligt. Men därefter blev hon ledsen. Och frågade Vill hälsa på Carina och titta på alla djuren? Och katterna och hunden och kaninerna. Inte sova först! Så grät hon en skvätt.

Vi pratade lite senare om hur svårt det måste vara för tjejbarnet som inte lärt sig så värst mycket om tidsbegrepp ännu. Att sitta och umgås med helt nya bästa jätteroliga personer, och sen hux flux ligger hon i sängen (fast vi med vanliga rutiner försökt markera läggdags och varva ner) när hon trodde att vi snart skulle hälsa på hemma hos massa djur! Och för allt vad tjejbarnet vet så skulle ju festen faktiskt kunna fortgå med djur och lek och trevligheter medan hon sover och inte får vara med!

Inte konstigt att små barn inte vill gå och lägga sig, när det skulle kunna vara rena rama bondgården i vardagsrummet...

Jag känner att det mesta jag skriver nu handlar om klokheter/roligheter/tokigheter som tjejbarnet säger. Det blir liksom bara rapporter om dagens glosor, och kanske inte så spännande eller bra.

Fast det roligaste med tjejbarnet är ju just pratet, det bara väller ur ord ord ord hela tiden. Och den sedan länge planterade farhågan att vi har med ett litet lillgammalt barn att göra stärks av kommentarer som:

Mamma, jag måste möja dina kinder. Åh, det blir så muuuukt. Och leeeent! Möja mera, de blir så fiiiiint.

Tjejbarnet smörjer och smörjer och klappar och pussar mig på kinderna...

Har haft lite lite blogg-inspiration senaste veckan, så jag bjussar på lite vintervardag istället:

"Kom då puckan!"


På väg hem från "byggeteket", det är jobbigt att läsa så mycket böcker...


En häxdrake utan drakmössa


"Titta jag är tokig!" säger tjejbarnet och visar stolt upp att hon satt två duploklossar på tummarna. Vi undrade just varför hon satt och skrattade för sig själv i sitt rum...

Efter sedvanligt badande och sagoläsande så tassar tjejbarnet till pappa och pussar honom godnatt. Sen går vi in i hennes rum. Ofta försöker hon dra ut på promenaden så långt det går genom att städa lite, plocka upp nån leksak, släcka nån lampa, samt plocka med sig alla mjukisar som ligger i hennes väg. Ibland är det många och då blir det trångt, och ibland är det bara Ludde, Fyra, Anna, lilla Musen, Sture och dockan... Väl inne i rummet så släcker tjejbarnet själv sänglampan och så ber hon mig att släcka lampan i bokhyllan. Sen kryper hon till kojs. Sen kommer det allraallra gulligaste:

Mamma, kan du sjunga bara en liten liten sång, kanske? När tollmor har lagt sina elva små toll och bundi fast dom i fansen kanske?

Och då sjunger jag ju gladeligen då hon ber så fint, och tjejbarnet sjunger med. Sen sjunger vi blinka lilla stjärna tillsammans. Sen säger jag godnatt och smyger ut. Så fort jag hunnit ut ur rummet hör man tassande barnafötter som trippar efter. Jag hänvisar tillbaka till sängen, säger godnatt, och så upprepas tassandet typ 5 gånger. Ganska så smärtfritt.

Ikväll lät jag nog lite arg på rösten då jag sa ifrån på skarpen att hon skulle sluta tramsa. Mitt kloka tjejbarn kryper ner i sängen och säger så uppfordrande:

Inte vara arg, man ska vara snäll!

Jag bad om ursäkt och tjejbarnet vände sig om och somnade.

Tjejbarnet protesterad högljutt då snowracern drogs in på FEL VÄG på väg hem från dagis. Jag försökte motivera vägvalet med att "vi kommer hem den här vägen också, och det är en jätterolig backe på vägen där vi kan åka jättejättefort och vi går förbi lekparken och så behöver vi inte förstöra medarna på Storgatans grus, och komigennudåslutagnäll!". Men tjejbarnet protesterade.

Mamma, NEJ, fel väg! Vi måste gå där, ska gå hem inte där! Mammaaaaa! Neeej! FEEEEL!!!

Tjejbarnet hängde på sniskan på snowracern med benen i marken och bromsade allt vad hon hade.
Vid backen vann jag över henne. Vi susade vidare på fel väg och gnället övergick till ett förtjust Iiiiiiiiihhh!!!

Skulle skriva ett inlägg om trevligheterna på vägen hem från dagis idag. Men det vill jag inte göra längre, ty det Domeijska hemmet är i afton ett sorgehus. Tipsy har kissat i våran nya säng och nu ska katterna ut.

Jag har gråtit i en timme, men beslutet står fast. Men vem tar hand om två 5-åriga katter med en historia av sängvätning? Det är förjävligt. Tänk om jag blir tvungen att avliva mina bebisar.

Tjejbarnet fyller 2 år på måndag och helgen ägnas åt firande och paketöppnande. Tjejbarnet själv vet ju liksom inte om att det är just på måndag som högtidsdagen infaller, så vi har flyttat kalajset till idag.

Familjen Wathén är närvarande sånär som på morbror Jimmy, och så kom det lite Solle-gäster även och mumsade tårta och bullar. Tjejbarnet överöstes med gåvor som hon roades mycket av att öppna, för att så kasta sig över nästa paket att öppna. Tjejbarnet hade även fått en del paket budade till sig av familj och vänner som vi tyvärr flyttat allt för långt ifrån...

Fredag 21.40: Gästerna anländer, tjejbarnet sover sött och förväntansfullt.


Lördag 09.45 (typ) Tjejbarnet kan inte vänta längre utan sliter upp första paketet. På med Pippi Långprumpen-kläderna och så hoppsande och dansande med mormor.


Lördag 15.10 Gästerna har anlänt och fikandet är i full gång. Barnen sitter ännu snällt och fikar. Snart förvandlas de till rytande (men glada) monster som möblerar om lägenheten...


En drakprinsessa i ny klänning med vingar beundrar pyntet som är snart 30 år gammalt och som firat många födelsedagar i det Wathénska hemmet.


Mera drakprinsessan i sällskap med morrande moster.


Ja må du leva fina Tjejbarnet!

Förra året då tjejbarnet fyllde år fick hon ett par nya vinterskor i present av farfar och Cina. De var dessvärre för stora, och byttes till ett par ypperliga vinterskor av ett annat märke, eftersom storleken pyttesmå som tjejbarnet skulle ha inte fanns av de snygga skorna. Tjejbarnets fötter fick hållas varma i ett par fina röda Kavat-kängor, inget fel med det.

Men de fina lila skor som tjejbarnet fått byta bort fanns kvar på näthinnan. De var ju dom snyggaste!

Och tänk så bra, i år finns samma modell kvar, i samma färg. Och i den enda lillalilla skobutiken i Sollefteå så fanns ett endaste par kvar, i rätt storlek. Och det var rea med 20%.

Så nu stoltserar tjejbarnet med nyinköpta födelsedagskängor, av fjolårets modell, som dessutom är bäst i test, varma och vattentäta. Ibland har man tur!



Och nu kommer vintern. 10 minusgrader på nätterna, ett tunnt snötäcke ligger fast på marken och inväntar onsdagens kommande snöoväder. Nice.

Tjejbarnets nyaste hobby är att samla skräp och kasta det i papperskorgar. En fin och bra hobby kan tyckas. Förutom att jag enträget försökt lära tjejbarnet att saker som ligger på marken är skräp och äckligt och man att man inte ska leka med det. Att man inte ska leka med det verkar ha fastnat iallafall. Så vet hon ju sedan tidigare också att skräp kastar man i papperskorgar. Så hon gör ju rätt. Men det kan bli ganska äckligt. Och tidskrävande, då det finns gott om skräp på gatan. Kanske är man påväg nån annanstans. Men det är ju viktigt att allt skräp kastas, och det kan ju ta en stund...

I soptunnan ska det!



Tadaa!!!

Tjejbarnet smyger inte ut ur sitt rum längre efter nattningen.

Hon hoppsar.

Och hoppsar glatt tillbaka då man tillrättavisar henne.

För att sedan ligga och sjunga Blinka lilla stjärna, för sig själv.

Får se hur lång tid det tar idag, har följt henne tillbaka endast 5 gånger so far.

Så är det dags för nattningen. Som aldrig varit nåt egentligt problem. Men nu har ju tjejbarnet en säng som hon kan klättra ur, och det gör hon med besked. Om och om igen. Igår, i en timme och 20 minuter. Inget gnäll eller tjafs, bara ett tyst tjejbarn som smyger ut ur sitt rum med en finurlig nöjd min. Ibland smyger hon ut med en ny mjukis i famnen, ibland har hon tänt alla lampor i sitt rum, ibland kommer hon åkande på en litenliten fischerprice-bil. Men alltid knäpptyst. Nu ikväll kom hon upp kanske bara 30 gånger under 40 minuter.

Och jag var sååå envis. Jag skulle fan i mig inte ge med mig. Tyst skulle jag vara också, man har ju läst metoderna för nattning, och man ska inte prata och dalta med barnet, utan bestämt och tryggt föra barnet till sängen. Så jag följde henne in och stoppade om henne 30 gånger. På den trettiförsta gången tog tålamodet slut. Efter 30 tysta vandringar till rummet så följde jag henne med de pedagogiska orden:
"Nu får det fan räcka, jag tänker inte hålla på så här hela natten. Nu är det natt och då sover man" och så höll jag henne litelite för hårt i armen. Hon gnydde och protesterade (för första gången under kvällen) och sen la hon sig ner och somnade.

Och jag skämdes. Mitt sprudlande underbara barn som smugit omkring i nästan en timme och varit så rolig. Nu ångrade jag mig då jag "vunnit". Normalt? Kanske, men det kändes inte så schysst...