tjejbarnet

Var på Barnmottagningen igen i måndags, kollade av hur lillasyster växer och utvecklas. Växer gör hon, men för långsamt. Kurvan planar ut, och är inte alls där den borde vara om man ser till oss föräldrars längd. 83 cm lång är hon.

Gällande storlek på barn så har de liksom tagit de prover som bör tas, hormonerna är bra, tarmarna funkar, och hon äter som en häst. Hon är bara liten. Vi avvaktar.

Gällande talet så försökte jag räkna lite innan besöket, och kom fram till att hon kan säga ungefär 20 ord, varav några få låter "rätt". Så gör hon ungefär 15 tecken, flera av dem för samma saker som hon kan ord för. Doktorn frågade om hon kunde peka ut färger, och det är hon ju inte direkt i närheten av. Nivån vi ligger på är ju att vi försöker lära henne djurläten...

Autism och sånt avskrevs, det kunde doktorn se direkt att hon samspelade fint med tjejbarnet och oss andra, och att hon utforskade och lekte fint med leksakerna.

Remiss till örondoktorn för kontroll av hörsel och sen till logopeden blev slutdomen.

Och att hon är normal, men det visste vi ju.

Rekordvarmt. Rekordlite snö. Lättklädda barn i framtöad gungställning. Övershoppning av vårkläder och skor. Semesterpepp, två veckor kvar. Vårjackor och tunna vantar. Galonisar i slaskiga sandlådor. Vårsol.

Jobbar, telefonen ringer kl 8. När det är alldeles tyst i luren kan man lätt gissa sig till att det är lillasyster som ringer.

-Hejhej, det är mamma, säger jag
-Mamma! säger lillasyster
-Mamma jobbar, förklarar jag
-Mamma! säger hon igen
-Sover pappa? undrar jag
-Pappa! svarar lillasyster
-Väck pappa och ge honom telefonen, säger jag.

Skrap, skrap, flås, tystnad, pappa? Pappa? skrap, skrap...

Klick.

Tre gånger hade vi det samtalet imorse.