tjejbarnet

Idag damp det ner ett brev i brevlådan. Välkommen till förskoleklass, stod det. Men hon är ju så liten! Ska hon snart börja i skolan, ha skolväska, pennskrin, suddisar, gympapåse, läxor, sitta still vid en bänk, och räcka upp handen?! Min lilla tjej. Jisses.

Jag jobbar. Det är vinter ute. Barnen verkar gilla det. Är på dagis. Är hemma. Hälsar på hos grannarna. Allt är väl.

Man är ju van, sedan fem år tillbaka, vid att tjejbarnet står still och fryser och tjurar så fort vi går ut och det är kallare än fem minus. Svårt att få in i skallen då att tjejbarnet numera vill gå ut, frivilligt!

Pulkaåkning igår, och ute i trädgården idag. Stjärtlappsåkning och rullning nerför snöiga slänter. Mata änderna nere vid älven. Jag och Henkan höll seriöst på att frysa ihjäl. Vi trodde att tjejbarnet också höll på att frysa ihjäl och tjatade och tjatade på att vi skulle gå in på café och dricka varm choklad. Och hon ville inte! Ville stanna och leka i parken!

När vi väl kom in i värmen vill hon ha en hallonsoda ur kylen! Gnäller om att det är varmt. Händerna är som små kaminhänder. Jag fattar ingenting. Hon fryser ju alltid. Jag köper varm choklad till henne iallafall. Tjejbarnet dricker vatten istället och tycker det är vaaaarmt. Jisses.

Vi vuxna får skärpa till oss. Jämt tjatar man om att röra på sig för att inte bli kall. Men eftersom jag är så van vid att gå in direkt för att tjejbarnet fryser, så har jag inte själv hunnit frysa på flera år, så nu blir vi till isbitar när vi står still i en timme i femton minus och konverserar...

Kanske att mina ansträngningar att "tvinga" ut barnen på utflykter i alla väder givit resultat. Tjejbarnet brukar ju vara lite motsträvig när det gäller utevistelse i kyla, men har tinat upp lite på den fronten nu. Förra helgen var det ju skidåkning, och nu när det kommit snö så vill hon ut och åka pulka. Frivilligt!

Det dumma är att lillasyster fryser häcken av sig i 18 minus, hon rör sig för lite, så hon pallar inte så länge. Och så är det lite dumt att tjejbarnet är så helt inställd på att pulkaåkning innebär också fika i backen. Det går ju bra när det är sol och nollgradigt, eller om man har en eld eller vindskydd. Men när vi som nu inleder åkandet med att sätta oss högst upp i backen och fika i snålblåsten, och därmed bli helt genomfrusna direkt, så börjar vi inget vidare. Det är svårt att få upp värmen igen liksom.

Idag lyckades jag övertala tjejbarnet att inte ta med fika. Lillasyster fick stanna hemma. Vi kunde åka aktivt i 45 minuter, och då var det inga problem att hålla värmen. Tjejbarnet tröttnade inte ens, det var jag som fick avbryta för att gå till jobbet. Vilka framsteg!

Idag i tv-soffan, iklädd pyjamas och med en ny film rullandes framför ögonen, så säger tjejbarnet de mest otippade orden nånsin:

-Mamma, kan inte du och jag åka skidor idag?

Jag trillade baklänges ur soffan, utbrast ett jublande Halleluja! och grät av lycka. Ute regnade det och var tre plusgrader, men om tjejbarnet själv föreslår skidåkning då jävlar kör man!

Fantastiska Hallstabacken har snö nog för att ha nedre halvan av stora backen, samt barnbacken igång. Skidor och pjäxor lånas ut gratis till barn under sju år.

Tjejbarnet valde gröna (!) skidor istället för rosablommiga. Gnällde inte ett dugg över obekvämlighet. Ramlade några gånger innan vi kom fram till liften och det var såååå nära att jag inte lyckades hålla modet uppe och fortsätta vara positiv. Jag fick ställa henne upp igen och igen och igen. Hon har ju en tendens att förvandlas till en helt ointresserad geleklump som bara vill fika, samtidigt som jag då förvandlas till tävligshetsande tjatmorsan som inte motiverar henne på rätt sätt överhuvudtaget eftersom inget då längre funkar, förutom just att fika...

Men vi klarade det! Tre åk blev det. Vi fick låna sele i skiduthyrningen också, det verkar vara melodin för att få tjejbarnet att fatta det här. Hon stog på egna ben, försökte svänga lite. Hon lärde sig hur man ställer sig upp själv efter att man ramlat. Hon lärde sig principen för att plogbromsa, trots att snön var så hård att det inte gjorde nån skillnad på farten. Ingen av oss grät. Och efteråt fick hon korv och fika.

Och tillochmed, när vi fikat klart, så ville hon åka lite till!

Som vanligt försöker jag entusiasmera tjejbarnet och föreslå roliga aktiviteter. På lördag tänkte jag att vi stora tjejer skulle åka till skidbacken på utflykt.

Samtalet som följde:
-Nej, det vill jag inte mamma.

-Men det blir roligt!

-Måste jag?

-Nej du måste inte, men jag tänker att det vore roligt att göra det med dig, för det är nåt jag och min familj alltid tyckt mycket om att göra, och det vore så roligt om du också kunde vara med.

-Men måste jag?

-Nej, men det är lite som att lära sig cykla, det är lite svårt och läskigt först, men sen blir det roligt!

-MÅSTE jag verkligen lära mig cykla? Verkligen?

-Nej, det måste du ju faktiskt inte.

-Då vill jag inte.

Kul med sån entusiasm. Det blir ingen skidåkning i helgen skulle jag tro. Törs nog knappt föreslå skridskoåkning istället. Reaktionen förväntas vara densamma. Hon är pappas flicka all the way.