tjejbarnet

Bara för att jag och lillasyster går upp 06.00 varje dag så har tjejbarnet ändrat sina rutiner för att passa oss. Dvs hon går också upp då. Istället för kl 8 som hon annars gör. Vilket resulterar i att hon är rent vidrig att umgås med vid tretiden på eftermiddagen. Trotsig treåring gånger tusen...

Hon är ganska trött på eftermiddagen. Igår vid dagishämtning kl 13 var hon försvunnen, och fröknar, barn och jag letade i fem minuter innan hon hittades i myshörnan, ensam under en hög med kuddar och filtar, i djup sömn...

Enda lösningen, för att få ha ett behagligt (uthärdligt) barn att umgås med är ett eftermiddagssov. Vilket gör nattningen på kvällen till ett rent helvete...

Sen sist det bloggades här har det här hänt, bland mycket annat:

Lillasyster badat i badhuset för första gången. Det var en succé.

Vi har varit på utflykt till pulkabacken. I fem timmar, varav endast tjugo minuter var stort sammanbrott och hysteriskt skrikande. I övrigt sol, snö, och alldeles underbart.

Vi har lekt på "pappas lekjobb", dvs öppna förskolan i kyrkan.

Vi har haft tusen konflikter om lämplig klädsel utomhus. Lämplig klädsel är INTE rosa klackskor, Tingelingklänning och diadem.

Jag har tvingats att leka med ponnyslottet ungefär två gånger om dagen.

Jag har lärt mig att det inte går att få tjejbarnet att glömma tankarna på lek med ponnyslottet med hjälp av ambitiöst avledningsförsök i form av bakning. Så fort baket var klart utbrast barnet "och nu kan vi leka med ponnyslottet!"

Tjejbarnet har fått en tunika med lilla gubben-mönster på. Den gillade hon.

Även den så hatade fjärilstunikan är accepterad.

Vi har hälsat på hos Carina och lekt med hunden. Och visat upp Tingelingklänningen.

Somnat klockan 19.30. Alla utom Henkan.

Gått upp klockan 06 typ alla dagar. Alla utom Henkan. Fast jag fick sovmorgon en morgon. Till 07.20. Det får duga!

Tjejbarnet som nyss stompat upp på sitt rum blev plötsligt väldigt tyst...

Här vägrar tjejbarnet att klä sig i annat än klänningar. Och jag har insett att det inte är värt det att tjaffsa om det.

Så jag satte mig vid datorn och klickade hem två klänningar, tänkte att jag skulle få ett lyckligt litet barn. Idag kom det första paketet med posten, tjejbarnet studsar ut till brevlådan och hämtar in det. Öppnar och ser på gåvan med avsmak. Det är ju ingen klänning!

Den vita klänningen/tunikan är alldeles för kort! Den går bara ner till strax ovanför knät! Att det på klänningen sitter en silvrig fjäril med paljetter ägnar hon inte en tanke, utan kastar bort den. Gråter och gråter, och undrar var den andra klänningen jag köpt är. Den kommer nog med posten imorgon, säger jag. Jag förklarar även att vissa klänningar är korta, andra är långa. För döva öron.

Då säger jag att om hon inte vill ha den så ger jag bort den till Maja. Då vill hon minsann ha den. Ställer sig framför spegeln iklädd klänningen, sliter i den och skriker att den är för kort.

Jag vill helst slita av henne den och elda upp den. Otacksamma snorunge! Inser dock att om jag försöker slita av henne den, och hon håller fast så kommer klänningen bli fördärvad, låter därför bli. Bestämmer då att vi defintivt ger bort eländet.

Tjejbarnet stampar då uppför trappen, högröd och störtgråtande, skriker att hon ska säga till pappa att han ska komma hem för han är snäll, och stänger in sig på sitt rum. Nu hör jag snyftningarna därifrån:

"Det är faktiskt ingen klänning. Det är inte det. Det är en tröja för den är kort. Jag ville faktiskt ha en klänning."

Jag undrar verkligen, hur lyckades jag få en bortskämd prinsessunge?!

Tipsar om att mormor skrivit ett inlägg från helgen som varit, men att det hamnat en bit ner i listan. Så, kära läsare, missa inte att skrolla ner ordentligt!

2 hela dagar med småbarn, ”stort barn”, lek, mys, puss o kram, sagor och det bästa! En dag ute i pulkabacken.

Förmånen att få vara mormor är att det på morgonen hörs små tassande steg i sovrummet tidigt tidigt och ett litet Tjejbarn som kommer och kryper ner i sängvärmen och vill höra en saga. Tack och lov ingen bok (svårt att läsa bok nyvaken) men en berättelse i morgonmörkret, om en liten snäll flicka som har en lillasyster är populär. Allt kan hända.

Men en morgon var klockan bara 2.30 (hur gör man då) när tassandet hördes, det löste sig med nedbäddning under täcket och en sång sen sov Tjejbarnet och mormor till 7.00.

Som det är nu så är det lite trotsålder på gång, men det går ofta att ”lirka bort”. Man måste kämpa för sin egna vilja och det har Tjejbarnet förstått. Det fina är att Lillasyster aldrig hamnar i ”knipa”. Tjejbarnet är en toppensyrra  som tar hand om lillsyrran när det behövs.

Lillsyrran börjar upptäcka världen och är en bland de godmodigaste jag känner och dessutom så söt.

Lillasyster behagar vakna tidigt nu sedan några dagar tillbaka. Rekord idag, kvart i sex. Bara att gilla läget. Kanske är det en del av att skaffa sig normal dygnsrytm, för hon börjar tröttna på vakenhet vid åttatiden på kvällen, så det är ju trevligt. Då får man ta nackdelen även, dvs de tidiga morgnarna.

Morgonaktiviteten är som sådan: vi hänger i vardagsrummet, jag lägger lillasyster på rygg med leksaker strategiskt utplacerade. Hon vänder runt på mage för att så ligga där och vara arg för att hon inte kommer nånstans. Inte kan hon stoppa saker i munnen heller, händerna är upptagna med att försöka dra henne framåt eller hålla upp överkroppen.

Vänder jag henne på rygg igen så kan hon utforska leksakerna med händerna. I två sekunder. Sen snor hon runt på mage igen, och blir förbannad för att hon inte kommer nånvart. Möjligen rotera runt litelitelite i taget. Och igen och igen och igen gör vi så. Arg är hon. Inte nå hysterisk eller ledsen, men arg! Inte lätt att vara liten...

Lillasyster i lustig hatt à la släkten Björklund:

I helgen var mormor på besök. Alltid ett stort nöje, tjejbarnet har ränt runt med dockor och klänningar och mormor. Som vanligt. Vi har matat änderna och promenerat på stan. Tittat på film och ätit god mat.

Söndagen var den bästa dagen på mycket länge. Strålande sol och varmt i solen, och dagen spenderades i pulkabacken. Tjejbarnet fröjdades! När det är varmt verkar inte snö och vinter vara ett bekymmer och hon kajkade upp och ner för backen med stjärtlapp, tävlade på snowracer med Maja och Anna som sällskapade med oss hela dagen. Korvgrillning och diverse matsäck medhavd av båda familjer. Tyvärr fick vi avbryta lite väl tidigt för att fara hem och vinka av mormor som styrde söderut.

Därefter: koma. Tjejbarnet, lillasyster och mor häckade i soffan, såg film, åt rester till middag, och la oss tidigt. 21.45 sov alla.

Måndag, öppna förskolan på förmiddagen, bibblan och restaurangbesök på eftermiddagen. Tjejbarnet uppförde sig inte så värst exemplariskt, men vi klarade oss igenom det.

Nu, nattning, pappa hemma igen efter Stockholmshelg, och tjejbarnet är obstinat. Skall ICKE sova. Får se hur det går.

Trött lillasyster i solen

Bra: Tjejbarnet får lyxefterrätt idag, bananasplit, lättfixat med egen chokladsås. Smickrar min matlagning: "Det här var det godaste jag någonsin ätit!", och ser på mig så ärligt och uppskattande. Det värmer.

Dåligt: Medan vi äter efterrätten ser jag att det snöar. Åh, mera snö! utbrister jag med ledsen röst (som just röjt 70cm snö från verandataket i två timmar). Tjejbarnet svarar: "Satans jävla snö!". Det var lite svårt att hålla masken då...

Efter att tjejbarnet fortsatt att larva sig vid matbordet (makaroner i mjölken, fötterna på bordet, springa och hämta klackskorna, osv) trots först milda tillsägelser, sen omilda tillsägelser, och slutligen hot om utebliven saga, så var jag tvungen att införliva hotet. Tjejbarnet skulle således ej få höra någon saga i afton.

Under ljudliga protester lämnade tjejbarnet bordet och stampade uppför trappan. Vrålar sedan ner något så smädande som "Då läser jag saga för mig själv, hahaha!".

Ok, vassego, kontrar jag.

Hon börjar växa till sig, lillasyster. Spanar på oss andra och gurglar entusiastiskt. Goo:ar och gaa:ar sällskapligt. Och idag vid dagishämtningen av tjejbarnet klämde hon ur sig sitt första riktiga skratt. Som väntat så var det tjejbarnet som lockade fram det.

Lillasyster satt i hallen på dagis, knorrade och gnällde i bilstolen medan jag hämtade tjejbarnet. Så fort hon kom ut i hallen kastade hon sig över lillasyster och fjantade sig och showade. Och den beundrande blicken följde henne, stora ögon och brett leende, som till slut blev till ett skratt, hest och märkligt, men ett skratt likväl!

Vi satt i flera minuter på golvet i hallen och skrattade allihop. En fin stund med tjejerna.

Stora tjejen

Premiärfika för lilltjejen på öppna förskolan. En majskrok slemmade hon på i fem minuter och fick i sig i princip ingenting. Och lika bra var väl det, jag är inget fan av majskrokar, en produkt bestående i stort sett till 100% av socker, som folk av nån anledning tycker är lämplig som första mat för pyttebarn. Vi ska nog satsa på gurka om ett tag. Hursomhelst så var de söta, systrarna Domeij.

Jag HATAR hemvägen från dagis. 45 minuter och vi har gått halvvägs. Tjejbarnet sitter på gångvägen och vrålar "NÄR ÄR VI FRAMMEEEE!" så det ekar mellan husen, gång på gång på gång. Det är oplogat och fem centimeter nysnö. En kilometerlång uppförsbacke.

Nämnde jag att hatar att gå hem från dagis?