tjejbarnet

Jag har funderat ett tag på om det är så att bara vissa barn har förmågan att somna mitt i maten eller leken eller något annat viktigt. Så har jag tänkt att mitt lilla tjejbarn är alldeles för nyfiken på livet för att somna mitt i nåt. Hon har liksom inte tid att vara still och inte utforska. Men nu har hon lyckats. Mitt i maten så lägger hon ner sitt lillalilla huvud mot sin arm och däckar fullständigt. Hon rör inte en min ens när jag lyfter upp henne och flyttar henne till sängen. Helt utslagen efter en förmiddag på öppna förskolan.

Något försenat så kom adventsstakarna upp idag måndag. Tjejbarnet påbörjar firandet av sin första medvetna jul. Familjen skapar egna traditioner (ganska lika mina barndomstraditioner eftersom vi alltid firat den ultimata julen och jag alltid älskat det...). Änsålänge är tjejbarnet mycket förtjust i julen. Det återstår att se om pappa kan låta bli att förstöra denna barnsliga kärlek till ljus, glitter, stämning, samhärighet, paket  och annat underbart med sina grinchenfasoner...

Tjejbarnet inspekterar ljusstaken

För första gången nånsin så fungerade den direkt utan att jag behövde sitta och laborera med nya och gamla glödlampor, tjihoo!

...det är att få på barnet alla kläder för utelek, medan barnet krumbuktar och spänner sig och skriker och sträcker sig efter leksaker. Och så frustrerande det är då barnet bajsar precis då man kommit till lekparken... Nånstans under alla lager kläder finns en blöja som ska bytas, vilket projekt! Stackars alla förskollärare. Och tänk att försöka klä på 10 ungar samtidigt, då de antingen vill ut jättejättesnabbt eller inte alls. Försöka sätta på 20 vantar. Ojojoj. Jag är inte ämnad att jobba med barn!

Mitt ihärdiga tränande med ord ger litelite resultat! Då vi har en del böcker med djur i så har vi tränat på dom. Och så har vi tittat på djuren live i Akalla by. Så idag så fastnade KO! Inte så att hon sa ko, eller pekade på en ko egentligen... Men hon pekade och sträckte sig efter tjurhornen som sitter ovanför baren och utbrast "Booooo"! Plastgiraffen heter också "booo", den är fläckig, kanske därför?

Jag tror förresten inte längre att hon är gnällig pga sjukhet. Hon har en ettårskris heltenkelt, så måste det vara! Hon har tjutit och vrålat hela dagen, för att plötsligt vara sötastelekasjälvbarnet i tio minuter när nåt tillräckligt intressant dykt upp. Hon kanske faktiskt börjar tröttna på att vara hemma med mig? Det blir nog bra med dagis snart. Hon älskar ju att röja runt utan mamma, finns det bara roliga grejjer så sticker hon ju ifrån mig i timtal utan att känna sig övergiven. Men här hemma kan jag inte försvinna ens för att tömma tvättmaskinen när hon står bredvid, då går världen under...

Nu har jag spenderat halvtimmen efter läggdags med att medelst kniv fåfängt försöka återställa köksgolvet till pre-bebis-skick. Dvs utan intorkade matrester. Det gick sådär. Banan sitter som berget, I tell you!

Nu blir det té och brie.

Ikväll har tjejbarnet varit sitt gladaste på länge. Efter att hon satt i sig en hel pannbiff (lyxgoda, med paprika och feta och grädde) och några bitar potatis så vände humöret. Hon kanske var hungrig hela tiden? Det hade jag varit om jag som hon igår ätit en halv banan till frukost, tre skedar keso och en halv clementin till lunch, en flaska välling, och till middag en skiva blodpudding. Inte mycket till energigivare för nån längre tid i den dieten inte... Om hon inte ville äta för att hon var sjuk och gnällig eller om hon var gnällig för att jag bara erbjöd äcklig mat är oklart.

Ikväll har hon hunnit med att riva ner all nyvikt tvätt, kastat toarullen i toaletten, rivit ur nedre hyllan i kylskåpet och rivit ur kastrullskåpet. Med nöje och glada skrik.

Så har vi övat på kroppsdelarna. Nu kan hon magen (fast hon vill inte visa längre, börjar bli gammalt tror jag...), huvudet, öga, näsa, mun och fot. Nya tillskottet för dagen i kunskapsbanken är snippan. Man är väl en PK-förälder liksom, snippan är ju en kroppsdel den med! Inget skämmigt här inte!

...när tjejbarnet är sjukt. Och att dela med sig av långtråkiga dagar av gnäll känns inte så kul. Tjejbarnet är bara glad om man intensivleker med henne, och då menar jag INTENSIV, man får inte titta bort för några sekunder, än mindre gå på toaletten, laga mat eller ens blanda välling utan att hon lägger sig in en liten ledsen hög. Bara för att sedan vara glad och rolig som vanligt om man bär henne eller hittar på något riktigt spännande.

Det ska bli roligt när hon är glad igen.

Tjejbarnet tar många och långa tupplurar när hon är sjuk. Idag blev det en lååång på förmiddagen, med pappa.

"DadadadaDADA" säger tjejbarnet, fast hon sover. Haha, hon pratar i sömnen, sjukt kul!

Älskade lilla tjejbarn, mamma kommer! Sitter på tåget från Malmö nu, efter ett par dagar som snabbt passerat.
Utan tjejbarn i två dagar försmäktar jag i denna stad!

Visst har det varit skönt att vara bara Tove, men faktum är att allt hade varit roligare om tjebarnet varit med. Jag har tittat på barnkläder och julklapppar i affärer, funderat på barnsaker, tittat på barn i barnvagnar som passerat, promenerat i vacker park, men hela tiden tänkt att det är nåt som fattas. Själv har tjejbarnet (förutom att vara febrig och skrikig) hunnit med att ha kul med pappa, varit på öppna förskolan, samt barnvaktats och busat med mormor. Och hon har nog inte saknat mig särskillt mycket alls.

Tråkigt att hon sover när jag kommer hem, vill ju se henne vinka och sprattla och kasta sig över mig! Och jag vill kasta mig över henne!

Inatt åkar jag till Malmö och tatuerar mig. Tjejbarnet blir kvar hemma mad pappa. Länge har jag sett fram emot resan, ska bo på hotell en natt, äta middag på puben, hänga i hotellbaren med nån bra tidning, kolla på folk, sova i ostörd sämg ,ed fina lakan, vakna vid 9 (sovmorgon!), äta hotellfrukost, promenera i Malmö, och bara vara jag.

Men nu känns det sådär. Tjejbarnets snörvlighet och harklighet och hostighet och feberhet gör att jag inte är sådär sprudlande. Känns som helt fel läge att lämna henne i 2 dygn. Just nu sover hon mot min axel; alldeles liten och ynklig och uppgiven...

Ett rödflammigt stekhett tjejbarn ligger och flämtar i sängen och lyssnar på pappa som sjunger om fingrarna. Mer mäktar hon inte med det lilla livet, för idag är hon sjuk.

En stor fördel med febern, kanske tjejbarnet tycker, kan vara att hon slapp undan 1årsvaccinationen idag...

Igår var tjejbarnet på Husbybadet och badade tillsammans med moster Annie, uncle Matty och så mamma förståss. Tjejbarnet älskar att bada. Hon kastade sig i den stora poolen och sprattlade och viftade like a babyfish. Husbybadet har även en fin babypool med dinosaurier och palmer som det var lagom krypdjup i. Tjejbarnet kajkade omkring och lekte med en något äldre grabb. Så tyckte jag att Annie och Mat kunde åka lite vattenruschkana så kunde vi andra titta på, hon är ju ändå ganska liten Juno. Men mamman med lekkompisen sa att hon minsann åkt med barn i en av kanorna, och det gick så bra så! OK, tänkte jag och knallade iväg (slog barnets huvud i en palm på vägen upp, så hon blev ledsen). Jag kontrollerade att man inte kastades ut i en djup bassäng i slutet av kanan och det såg ut att vara en fin lång inbromsningssträcka, no worries där inte! Uppför trappen och down we go!

Herrej-vlar vad fort det gick! Jag skrek förvånat. Tjejbarnet kippade efter luft, först av chock, och sedan av allt vatten som forsade över henne, mer och mer ju snabbare vi åkte. Tillslut var det en jättesvallvåg som sköljde över tjejbarnet. Men vi kom ner. Rödögd och i chocktillstånd såg hon sig omkring och hostade och hulkade lite. Jag försökte skoja till det, så hon inte skulle få vattenfobi resten av livet, och tjoade muntert. Barnet började gnälla. Och jag kände att ALLA i badhuset stirrade och tänkte, att det där det är den uslaste mamman i världen, hur kan hon tro att man kan åka vattenrusch med ett så litet tjejbarn!?

Jag ifrågasatte min egen lämplighet som mamma, allvarligt. Skämdes som en hund gjorde jag också, kana åkte jag ju för min egen skull, varför skulle jag tvinga med min lilla tjej? Hon tycker ju att det är nervkittlande att åka kana i babypoolen!

Själv hade jag inte tid med något fotande på kalajset (och hade glömt köpa batterier till kameran). Usch en sån usel förälder va, dokumenterar inte sin förstföddas första födelsedag! Jag snor istället bilder från de som fotade, cred till Julia!

Moster och morbror förbereder


Entré!


Tårtätning (observera även tjejbarnet i klänning, tjusigt värre!)


Fintårtan



Våran allra bästa 1-åring i sitt esse!


Dags att åka hem, hejdåhejdå!

Tack alla ni underbara människor som finns i tjejbarnets liv, men som av nån anledning inte kunde komma idag. Ni är fantastiska allihopa!

För precis ett år sedan så såg tjejbarnet ut så här. Liten och röd och skrynklig men förunderligt söt. Nu börjar jag nästan gråta när jag skriver det här, tänk så stor hon har blivit våran lilla tjejja!

...ligger just nu helt utslagen i mammas och pappas säng, iklädd ny kalaspyamas. Efter dagens 1-årskalas så borde hon sova till lunch imorrn! På slaget två idag så gjorde tjejbarnet entré i en pyntad kalaslokal, och hon gjorde det med världens leende på läpparna. "Tänk att alla mina favoritpersoner i hela världen står här och vinkar och hurrar" tänkte nog tjejbarnet. Hon vinkade och lekte och åt tårta och bullar och presentpapper och hoppade runt i mångamånga famnar i flera timmar tills gästerna tröttnat och farit sin kos. Presenterna hopade sig och hon har tacksamt lekt med några av dom redan. Hon har svansat efter Jack och kört med stor och liten bil på kalasgolvet. Hon har slitit hårstrån ur huvudet på dockan som farmor sytt, men det går att åtgärda, den är hursomhelst en favorit! Hon har ätit varmkorv till middag, och sen säckat ihop, helt slut efter dagens intryck.

Tack alla ni fantastiska vänner och familj som kom och grattade!

Nu har familjen Domeij inhandlat det som behövs till tjejbarnets kalas. Det kostade en hel del. Vilket vi hade räknat med, och gladeligen betalar för att fira världens bästa. Dessutom så hjälper snälla släktingar till med diverse bakverk och sånt, så det är inte så att vi blir ruinerade direkt. Det är ju kul med kalas! Det som däremot var dyyyrt var att komma ut från Willys efter 30 minuters shopping och hitta en P-bot på vindrutan. Vi upptäckte den först då vi kört iväg, och var då tvungna att vända tillbaka för att kontrollera parkeringsplatsen. Hur hade vi kunnat göra fel på en stor varuhusparkering? Jag hade ju satt dit p-skiva även. Menmen, vi kunde notera att det var nån form av reserverad plats för nån annan som vi råkat stå på. Åååååågggggghhhhhuuuu. Typiskt. Aven miljon platser så väljer vi en av de få som är paxade...

Så nu blir det till att straffa mig själv ikväll. Jag har helt enkelt inte råd med någon öl, trots barnvaktat tjejbarn och utekväll i glada vänners sällskap. Surt.

Eller, kanske en litenliten öl trots allt...

Idag har tjejbarnet utvecklat sina ljud-förmågor. Hon har ju kunnat göra pruttljud med munnen ganska länge, men idag fick hon som en ny förståelse för ljuden. När onkel Jimmy lipar och pruttar så svarar hon och gör samma sak, och tycker det är kul! Hon har humor! Vilken tur att vi inte skaffat oss ett torris-barn som inte uppskattar pruttar liksom. Pruttandet ackompanjerade även ny lek med datormus som agerade bil. Hennes lilla hjärna har alltså förstått att bilar dom leker man med med pruttljud och kör framåt på bord och golv och så, och att en datormus ser ut ungefär som de färgglada bilarna som de stora barnen pruttande kör fram med på öppna förskolan. Medan dockor och nallar dom kan hoppa och göra helt andra ljud. Är det inte fantastiskt vad ett litet sinne kan greppa?

Hon kan även kvacka som en anka för att förklara att hon sett/ser en fågel. Hennes hjärna kan alltså associera djur med näbb till varandra, att dom är ganska samma sak. Att se att en liten hund är just en hund, och inte en katt är inte heller några problem. Nu övar vi på ko. Det är svårt.

Eftersom halva min dag går ut på att planera tjejbarnets sovande just nu så blir det det jag skriver om. Inte så sjukt kul kanske, men det speglar ju verkligheten. Jag rapporterar härmed att hon sover, och klockan är i skrivande stund 20.05. Det är så det ska vara! Igår så somnade hon som en klubbad säl, strax innan åtta men vaknade sen efter en halvtimme, utvilad, och röjde järnet i 2 timmar. Så till den milda grad att jag tröttnade på nattandet, och helt sonika la henne i hennes egen säng, stoppade om henne och sa godnatt. Så gjorde jag om proceduren kanske 20 gånger under 35 minuter, men sen somnade hon. Efter en hel del gastande, men inte så farligt faktiskt. Med huvudet i fotändan och helt slut, men ändå! Och så sov hon till kl 7, i sin säng. Woho!

Dagens bedrift är att hon lyckats äta två tuggor mat alldeles själv med gaffel. Framstegen duggar tätt!

Idag gick annars ut på besviket promenerande. Först till öppna förskolan i Husby kl 10. Det var stängt. Då gick vi till Kista istället. Det var också stängt. Så vi fick gå hem igen. Med ett lekstopp i Akalla by där tjejbarnet förföljde 10 dagisungar som sprang omkring. Hon hann aldrig ikapp, stackars tjejbarn. När dagisbarnen gick så bröt hon ihop, hon har lite svårt för separationer just nu...

Och så avslutar vi dagen med en bild från förr, funnen i en fotomapp som jag inte visste att vi hade. Däri finns många glömda guldklimpar!

Titta, snyggo-jag och tjejbarnet i form av en litenliten hjälplös degklump. Hon har utvecklats en hel del på ett år!
Förbaskat söt overall även.

Detta var min middag efter att demonbarnet slutligen somnat häromnatten, fint va! Även rekor (såna som maneter, LOL), men de syns ej på bilden. Lyxigt som fan!



Då idag är första sovaendastengångomdagen-dagen håller vi tummarna för framgång i afton, och mer tid till mammamys.

I processen att gå från att vara bebis till att bli barn, så håller nu tjejbarnet på att öva sig att dricka ur riktigt glas. Pipmugg är för bebisar. Idag så tyckte jag att hon hade så god kontroll över glaset att vi festade till det med mjölk istället för vatten till middagen. Vilken dundersuccé! Tjejbarnet hinkade i sig minst en liter mjölk i ett nafs. När det så var skedens tur att få plats i truten så signalerades ett tydligt nej. Här skulle inte ätas, dricka är grejjen hela dan. Enda gångerna jag kunde lura in lite köttfärssås och potatis var precis innan glaset nådde munnen, eftersom hon var tvungen att gapa då...


Se så fint hon dricker min lilla tjeja!

Nu jävlar är det slut på eftermiddagssoven. Det är med sorg i hjärtat jag tar farväl av mitt mysigaste och bästa sov, då barnet är som klubbad i enochenhalv timme. Eftersom nattningarna senaste dagarna har tagit typ 2 timmar (håller på just nu, sen kvart i 20) så ska tjejbarnet lära sig att bara sova en gång om dan, mitt på dan. Vilket kommer reultera i ett OERHÖRT gnälligt tjejbarn vid bolibompatid, och tappra föräldrar som engagerat roar tjejbarnet till läggdags tidigast kl 19.

Världens muntraste demonbarn som tjoar och tjimmar runt i lägenheten  kl 21 inte är välkommet, då är det mammaochpappatid! Basta!

Dålig kommunikation mellan tjejbarnets mor och far gjorde att mormor fick rycka in som barnvakt idag igen. Pappa for på biskopsvigning i Uppsala, och kudne givetvis inte ta med sig tjejbarnet. Inte heller mamma hade tid, då det var fotbollsturnering i Bromma. Mormor saves the day! Hon drack kaffe och åt bulla och tittade på tjejbarnet som hittade nya kompisar bredvid fotbollsplanen. Några smågrabbar tyckte det var dödsakul att leka med tjejbarnet och bjöd verkligen till. De jagades av henne och blev rädda, promenerade omkring med henne, och tjoade muntert. Det är så roligt att se min lilla tjej umgås och skapa egna relationer till andra. Inget av barnen fick nån fotboll i huvudet heller, trots bristfälligt skyddsnät. Mormor var inte alltid så uppmärksam, låta tjejbarnet leka precis bredvid målet är kanske inte en så lyckad idé när nån drar på en riktig kanon...

Så är det ju fars dag idag. Det firar vi inte alls. Grattis pappa! Förra året, innan han blev pappa fick Henke whiskyglas. Det får räcka. Eftersom han försökte smyga förbi mors dag i våras, han trodde inte jag kände till vilken dag det var, yeah rigth! Skulle inte jag veta om att det var min första mors dag! Jag blev inte särskillt ledsen av hans undvikande iochförsig, det är ju ändå bara marknadens högtid. Vi kan ge varandra en extra puss, kramas extra länge och så!

Kvällen ska ägnas åt öl och TV-spel in på nattkröken. Men tjejbarnet då? tänker ni. Inte ska väl tjejbarnet utsättas för sånt? Nehej då, det ska hon inte! Hon ska skeppas iväg till mormor, som får vakta. Håller tummarna för att det ska gå bra. Detta blir första gången som tjejbarnet får sova borta pga supande. Ojoj. Men, jag tyckte att jag kanske förtjänade det efter ett år av umgänge med tjejbarnet, att fira min födelsedag med att få spela tv-spel i all enkelhet utan att riskera att väcka tjejbarnet, och att få sova en natt utan att behöva vakna. Sen ska hon iochförsig hämtas kl 10 på lördagmorgon, förhoppningsvis glad och utsövd av ett halvt dygn i mormors trygga famn!

NU HAR HON BAJSAT OCKSÅ!!!
Suck och stön. Var är pappa när man behöver honom? Jo, på kryssning och super, det är just snyggt!
Och nu får jag nallen av nån anledning. Kanske ska jag försöka stoppa nappen i truten på den, hon lyckades inte trots enträgna försök... Undrar varför?

...är jag. Men inte tjejbarnet. Nu står ungj-veln och dansar med en nalle i fåtöljen, efter enoenhalvtimmes nattande, jag har gett upp. Inte har jag ätit middag heller, skulle mysa med ägg o räkor och ost o kex när hon somnat. Men det verkar hon ju inte göra. Sällan har jag sett muntrare och piggare barn. Vad har jag gjort för fel? Skräpunge.

Tjejbarnet har fått en ny kompis. Han heter typ Wong Chung Leung. Senaste dagarna har vi stött på honom tre gånger, första gången på tunnelbanan på väg in till stan, vi fick sällskap mellan Husby och Fridhemsplan. Sedan har vi träffat honom i Husby två gånger. Wong Chung har jobbat på Juno. Dvs kanalbåten Juno på Göta kanal. Han är en lustig prick som på bruten svenska och engelska charmar tjejbarnet med berättelser från sina många resor på de sju haven. Han är 4e generationen sjöman, vars nästa mål är att få vara med och fiska krabba i Alaska. Tjejbarnet kanske inte förstår vad han säger, men han är en bra berättare med stor inlevelse, och hon fokuserar allt på honom när han dyker upp. Sista gången vi såg honom smög han fram från bakom godishyllorna på Ica. Och tjejbarnet hoppade och vinkade frenetiskt!

Man får så härliga möten med människor när man är på vift med ett supercharmigt tjejbarn!

Kusin Jack var på besök, och röjde runt. Juno älskar att leka med Jack, hon kravlar efter och försöker göra samma sak som han. Hoppa i sängen är en favvo, hon tjuter gällt av upphetsning och försöker hoppa högt fast det mest blir knixande med benen. Glad är hon iallafall. Och Jack är rolig lekledare.

Att få barnen att sitta still samtidigt och titta in i kameran är en utmaning. Här visas nu resultatet av gårdagens fotande upp.

Juno sitter typ still, inte Jack.



Jack har tröttnat för länge sen och hoppar nån annanstans. Juno viftar och hejjar.



Barnen leker bebisar i tjejbarnets säng.


Och detta var de BÄSTA bilderna... Kanske faster Fiffi kan mejla några bra?

Det blev faktiskt gott. Tjejbarnet gillade kalkonen även. Med stuffing och mos och gelé och rötjut. Fast tjejbarnet fick varken gelé eller rötjut. Men hon åt glatt ändå.

Fågelperspektiv


Här försöker jag ta en konstnärlig närbild, utan någon som helst framgång. Eller, ja, det är ju en närbild, så det lyckades jag ju med, men konstnärligheten är väl sådär...

Man ska inte skrika åt små barn, dom förstår liksom inte vad dom gjort fel. Framförallt ska man inte skrika åt tjejbarnet. Men idag kunde jag banne mig inte hålla mig. Jag pysslade i köket med att försöka ösa min helstekta födelsedagskalkon utan större framgång. Tjejbarnet tyckte ju givetvis att detta var görspännande och ville gärna vara med och peta på kalkon och ugnslucka och fina lampor som lyste (trots att hon brände sig på ugnsluckan igår, minnet är kort...). Efter att ha flyttat på barnet tusen gånger och svurit och skrikit och hotat och skrämts för att få henne att hålla sig borta medan jag balanserade 4kg kalkon ovanpå buljongpanna varm som kokande lava, och tjejbarnet bara fortsatte attackera med förtjusta små tjut (detta var roligaste leken idag) var jag tvungen att göra det värsta. Det värsta tjejbarnet vet är när mamma försvinner. Ut i hallen åkte barnet, och så stängde jag köksdörren för att få ösa min lava ifred.

Redan innan dörren var helt stängd såg jag underläppen börja darra och sedan ansiktet förvridas i en ledsen grimas. Bakom dörren var nu tjejbarnet övergiven och ooooolycklig. Hon var så förkrossad att jag struntade i att ösa kalkonhelvetet (hade ändå inte luskat ut hur jag skulle ösa på bästa sätt utan att slabba ner hela köket). Kalkonen fick torka, och jag och tjejbarnet kramades och jagade katterna en stund tills hon var glad igen.

Ja, så kommer äntligen ett bajsinlägg. Eftersom jag som småbarnsmor faktiskt ser barnbajs som ett vettigt samtalsämne. Kanske inte så spännande, men likväl värt att diskutera! Saken är den, att igår lyckades jag placera tjejbarnet på pottan när det var dags för det dagliga bajset. Stor framgång, i pottan hamnade bajset (och bara litelite kiss utanför)(som tjejbarnets far hittade med foten senare på kvällen)(jag hade inte hittat det, det var ett stealth-kiss!).

Eftersom Henkan pratade i telefon då detta fantastiska (alltså bajsandet) ägde rum så kände jag mig tvungen att fånga högtiden på bild. Alltså, när barnet var färdig så rengjorde jag henne först, och fotade sedan bajset ur fågelperspektiv, med blixt så man såg ordentligt. Vad jag ska göra med bilden vette fan, jag kan ju inte gärna lägga upp den på bloggen. Eller? Nej, nån måtta får det va. Jag ville ju bara visa Henkan så fint vi gjort. Han var inte imponerad. Han undrade nog vad i helvete jag sysslade, har frut gått och blivit vansinnig?

Först då slog det mig hur fånigt det var att fota tjejbarnets bajs. För det första så är det ingen vidare bedrift att bajsa på pottan när man liksom blivit ditlyft mitt i bajsandet, det var ju inte direkt så att hon kom och sa "mamma, nu är jag bajsnödig, hjälp mig med byxorna så jag kan sitta på pottan tack!". Och för det andra så är det inte särskilt kul att titta på bilder av bajs. Nånsin. Punkt. Ska jag framkalla eländet nu? Fästa bilden i hennes lilla bebisbok?

Nej. Jag ska sluta löjla mig. Förlåt att jag upptar er värdefulla tid med trams.