tjejbarnet

I söndags föreslog en av Henriks arbetskollegor att vi skulle fara med hennes familj till en känd pulkabacke i stan, ett populärt utflyktsmål på vackra vårvinterdagar. Jag blev alldeles till mig, självklart ska tjejbarnet få växa upp med härliga utflykter med familjen, korvgrillning, pulka, sol och snö och sånt där mysigt. Fast jag själv var tvungen att åka och jobba.

Efter en något kortare arbetsdag så kom jag hem efter lunch för att avlösa maken i vabbandet. Tjejbarnet är alltså hemma från dagis igen, denna gång med feber och dunderförkylning. Vi får anse oss lyckligt lottade trots allt då detta är första ordentliga sjukligheten på hela vintern!

Hursomhelst så möttes jag i hallen av ett piggt men snorigt tjejbarn med febriga ögon, som lite bekymrat berättade för mig att hon var sjuk, samt att hon hade fått filmer i paket med tommyhästarna (My little pony) som hon och pappa tittade på, och så drog hon i mig och ville visa att det hon sa faktiskt stämde. Jag följde med och tittade, jodå, det var ponnyhästar på tv. Vilket jag ju kunnat lista ut långt tidigare eftersom jag faktiskt köpt filmerna själv, men det vet ju inte tjejbarnet...

Efter lite film, kojbygge (med obligatorisk gömmasigikojanförtigrarochlejon-lek som jag måste vara med på) och sen mat (yttepytte mat och mera kaka) så försvann tjejbarnet ut i vardagsrummet och verkade vara nöjd. Själv var jag nöjd och hann läsa klart tidningen. Sen tyckte jag att det var lite väl tyst, men hon tittar väl på filmen? Men, inget barn i soffan. Däremot, inne i kojan, ordentligt nedbäddad, med sällskap, låg tjejbarnet och sov djupt. Sötis.

Tjejbarnets besatthet vid rump-besvär har inte bättrats på ett smack av den senaste veckans händelseutveckling. Det har ju kommit och gått lite, det där med ontet, och ibland så tror man på henne, och ibland är det ett knep att få som hon vill. Ibland vet hon nog inte själv om hon har ont på riktigt eller om det är ett sätt att få sin vilja igenom...

Hursomhelst så blev det ont i snippan/rumpan då vi kom tillbaka efter semestern och det blev aktuellt att sova i sin egen säng igen och inte bredvid mor. Så gick det över efter några kvällars raseri. För att sedan bli till magsjuka och kräks och bajs i två nätter. För att sedan övergå till det värsta hittills enligt min mening: springmask. Typ den vidrigaste åkomman en liten tjej kan dra på sig. Och fan vad det kliar. Och som hon besväras och skriker. Till tre på natten.

Barnafadern sover för det mesta gott. Han gör sin del, no hard feelings, men fan ibland önskar jag att jag kunde stänga av så. Efter 3 timmar av maskrengöring och skrik och panik. Jisses.

Nu har hon just somnat. Och vi håller tummarna för att medicinen hunnit verka. Och att hon inte är uppe om tio minuter igen...

10 dagar fyllda med Tjejbarnet hos moster Annie och onkel Mattie i Österrike. Det var ständigt lek, mat, lek, sova, lek, titta på djuren, lek och massor av skratt. Att vara i närheten av detta lilla goda barn är som tidigare sagts ”en ynnest”. Dagarna gick så fort och alltid med ett leende eller skratt av alla i hennes närhet. Och självklart ”gick hon igång” när alla runt omkring henne gav henne all uppmärksamhet. Vi var mormor, morfar, moster, morbror, mamma och ”onkel” Mattie. Alla fick vi favoritsången ”ja må du leva” med hurra och allt (1000 gånger). Hon jagade runt i hotellet mellan kök, bar, matsal, trappor m.m. Kände sig som hemma överallt. Aldrig stilla. Att mormor och morfar bodde i husbilen var fullt naturligt, där sov hon middag väldigt bra. Solen sken på henne varje dag så snön var det inga problem med (bara kul) och värmen var som en vårdag i Sverige. Resvan blev hon och kan dessutom nu föra sig fint på afterski och restauranger! Dessutom kan hon nu lite engelska!!! Bra att kunna för att prata med Mattie. Armar och ben och skratt är också ett bra sätt att kommunicera med när orden inte räcker till. Några bilder från resan kommer här.

Bussfärd på flygplatsen i Saltsburg

 

Hos mormor o morfar i husbilen

Lek i solen i trädgården med morfar

Tårtbakning och vispgräddevispning

Livet är toppen!

Bra lekplats och koja i husbilen

Nyvaken

Visst är Tjebarnet coolt!

Konstigt, snögubben är varm!

Mamma morbror o moster vill ochså leka

Morfar o Tjejbarnet på en mycket rolig häst

Hemma hos mormor efter 7 timmars resa.

Dags att säga hej för den här gången. Det dröjer inte länge förrän vi ses igen!!!!

Då tjejbarnet kommer upp ur sängen för femtioelfte gången vid nattning så tryter mitt tålamod. Jag är ändå ganska så tålmodig vid nattningen, leder tjejbarnet tillbaka till sängen och upprepar proseduren tusen gånger. Men ibland blir jag lite trött, som nu, då jag försöker förklara för tjejbarnet att det är natt, och alla barn ska sova, och mamma ska sova, och mamma vill inte bli arg utan mamma vill att vi ska somna som vänner, och att det inte är roligt att vara arg. Tjejbarnet går och lägger sig igen.

Tjejbarnet var itne alls sugen på middag idag. Ville bara dricka hinkvis med mjölk och inte alls äta korvstroganoff med makaroner som annars är så populärt. Mormor hotade med ingen efterrätt, själv var jag mest inne på att låta hennes mat stå framme tills hon ätit upp den och ignorera vad hon pysslade med annars. Det trugades och mutades.

Det hela slutade med att tjejbarnet traskade ifrån bordet och ställde sig bakom köksön, mässande:

Inga vänner har jag, inga vänner har jag, inga vänner har jag!

Tjejbarnet har nu flängt till Österreich und tillbaka. Inklusive tripp till och från Stockholm à åtta timmar x2, det blir ju liksom lite längre om man inte bor där... Och sammanlagt under resans gång tror jag hon har gnällt i tre minuter. De första två redan innan bussen lämnat Sollefteå station, då hon ville gå omkring i bussen och sitta på alla platser. Jag var tydlig med att om man åker buss måste man sitta på sin plats, viktigt viktigt. Och efter två minuters skrik och gnäll accepterade hon detta faktum, och det där med att sitta på sin plats är inte längre ett problem, vare sig det gällde tåg, buss, bil eller flyg. Smart tjej. Och så här i efterhand är jag nöjd med mig själv att jag tog den striden då, trots alla busstrafikanternas irriterande blickar. Hädanefter var tjejbarnet en ypperlig världsresenär.

Helt otroligt att en tvååring kan vara så nöjd. Acceptera nya färdsätt, nya sovplatser, att människor hon tycker om kommer och går, att morfar plötsligt bor i en husbil på andra sidan världen, nya språk, sol och snö, afterski, inget är för udda för tjejbarnet. Hon finner sig i allt med ett nyfiket leende och pekande och utforskande.

Tjejbarnet huserar som ni nog listat ut pa sydligare breddgrader for now. Saalbach-Hinterglemm narmare bestamt. Och haromkring sa talar inte alla svenska. Tjejbarnet var litelite skeptisk till onkel Matty, men hon var skeptisk till Annie ocksa forsta sekunderna... Men hon kunde latt mutas med paket och roliga leksaker och sen var alla bastisar!