Besvikelse
Fan vad ont det gör i mig när vi efter fem timmar på resa och endast 16 mil avklarade kliver in genom dörrarna på Västra Hullstavägen 25 istället för i mormors trapp i Kärrtorp. Det gör ont för att tjejbarnet räknat ner i en vecka. Räknat ner till mormor och morfar, till att gå på fest hos pappas släkt i guldskor och guldklänning, till att sova över hos Jack. Tjejbarnet som packat grodryggsäcken med ponnyhästar för tre dagar sen, för att de ska dansa på ponnydansskolan som står hos mormor. Som tjatat hela dagen om att pappa ska komma hem så vi kan åka nån gång. Och som var så nöjd att hon inte kräkits idag så att allt skulle bli inställt.
Fy fan för att förklara för henne imorrn, när hon vaknar på fel plats, att vi inte kommer iväg. Att vi ska vara hemma i tråkhuset hela helgen för att vår skrotbil inte behagade köra oss ner till Stockholm utan nu står på verkstad i Härnösand. Säkert har den inte ens gått sönder, utan har bara slut på olja, det brukar ju vara så för oss när vi ska laga saker. Uppenbart för alla andra, trots att vi försökt.
Tjugo minus och tråkhelg hemma. Fy fabian. Det gör fysiskt ont att bli så besviken.
Tulpan på mackan
Morgonsamtalet kring frukostbordet:
-På dagis får man inte rostbröd, där får man äta andra mackor. Och man får inte marmelad.
-Vad får ni på mackorna då?
-Man får liksom bara ost, eller skinka eller tulpan.
-Men tulpan är ju en blomma, det kan man väl inte ha på mackan?
-Jo, det kan man visst (låter liiite tveksam)! Det är som en tupp som är skinka!
Aha! Kalkon...
På sjukhuset
Nytt besök på Barnmottagningen idag, för allergikoll. Henkan i tid med hela och rena barn efter en påfrestande förmiddag hemma, jag på snabbvisit på lunchrasten.
Jag mycket nöjd med läkaren, som lyssnade på mina funderingar samt tänkte ett par steg längre. Blodprov ordinerades för koll av allt möjligt, allergier, celiaki, sköldkörteln. Doktorn lite fundersam över att lillasyster nu ligger två kurvor under på längden, och fyra kurvor under på vikten, i förhållande till var hon var vid sex månaders ålder. Troligen finns det ingen förklaring mer än att hon är liten av naturen, men då har vi iallafall kollat några misstänkta bovar. Tyckte hon hade ett typiskt "allergibarnsutseende" med långa ögonfransar (?).
Kidsen mycket nöjda med mottagningens lekterapirum, med myyyycket leksaker. Tur det, för det blev lite väntande på att Emlan skulle verka inför blodprovet. Lillasyster kröp omkring och lekte mest, satt vid undersökningarna tyst och still hos pappa och såg sig storögt omkring. Sneglade på doktorn när hon klämdes på, men ingen panik. Skrek upprört då hon hölls fast för stickandet, mest för fasthållningens skull, men verkade komma över det rätt snabbt.
Avslutning på besöket hos mig på jobbet. Avslutning på dagen/kvällen för Henkan i bastun på badhuset, utsjasad av en heldag med båda kidsen. Jag utvilad efter arbetsdagen. Henkan får vila på jobbet imorrn!
Oväntat
Lite oväntat är det att vårt lilla brådmogna tjejbarn som avfärdar allt läskigt i alla filmer, demoner, huggtänder, blod och monster, med att det ju inte är på riktigt, nu är vettskrämd av ett avsnitt av Mumintrollet! För första gången är hon illa berörd av en film.
Inte alls lillgammal och stursk, utan fyra år och liten. Hon är ju bara fyra år. Det glömmer man ibland och förväntar sig för mycket. Påminns emellanåt, av en liten varm kropp i våran säng, då den egna sängen var för läskig.
I affären
När en fyraåring får "fria" händer att lördagshandla:
Kluven
Satt med allas våra scheman ikväll. Fyllde i familjekalendern och konstaterade många lediga dagar gemensamt. Konstaterade många lediga vardagar för mig och barnen. Total schemalagd förskoletid uppgick inte till mer än 23 timmar i snitt per vecka. Vissa veckor betydligt besökstätare än andra, men aldrig mer än fyra dagar i veckan. Oftast tre, ibland två.
Det känns extremt bra med tanke på lillasyster som är min lilla bebis och som ska få vara hemma med mig (och pappa på måndagar) så mycket trots heltidsjobb.
Känns sämre med tanke på tjejbarnet som man får slita från kompisarna varje dag vid hämtning och som inte verkar kunna vara nog länge på dagis. Som trivs och njuter av allt pysslande och mammapappabarnlekande (typ hennes enda två dagissysslor...) men som kommer få vara hemma med tråkiga mamma och tråkiga lillasyster. För henne är det snålt med två dagar i veckan.
När våren kommer blir det lättare, med ett tjejbarn som kommer vilja vara ute, och en lillasyster som förhoppningsvis lärt sig gå och därmed inte behöver krypa runt i smojset. Då ska vi hitta på mycket kul ute. Men att sitta hemma med vinterfobiska kids då det är -24 ute blir tradigt efter en ganska kort stund, oavsett hur många kartonghus vi bygger. Fantasin tar slut.
Men mest gläder jag mig faktiskt åt att lilltjejen får vara hemma så mycket. Och att hon verkar trivas som fisken i vattnet på förskolan, så att de veckor som är intensiva inte är nåt att oroa sig för alls. Vid hämtning vinkar hon glatt hej, och kastar sig sen in under nåt bord, eller kryper iväg mot nån leksak utan nåt större intresse av mig och pappa...
Ny vardag
Uppstigning för mig 05.55. Jobb. Är lat och tar bilen, mest för att snabbt komma till dagis efter jobbet. Uppstigning för resten av familjen 07.00. På med kläder, framplockade i tjusiga högar på bänken i hallen kvällen innan. Lyckad dagislämning för andra morgonen i rad.
Jobbajobbajobba.
Jobbar över tjugo minuter. Hjälper kollega att bära grejjer till bilen. I bilen vid 16. Hämtar på dagis, anländer 16.10, dvs fem minuter innan utsatt tid. Barnen glada och nöjda, ingen vill gå hem. 16.45 når vi slutligen parkeringen, lillasyster ännu munter, tjejbarnet arg som ett bi, av tusen och ingen anledning. Barnen stuvas slutligen in i bilen, spänns fast under protester, för en biltur på typ en minut. Löjligt. Konstaterar att det inte är värt att efter en biltur på 200 m till Konsum spänna loss ungarna för att släpa runt dem i affären för middagsinhandling. Åker hem. Rester är också mat...
Barnen glada vid hemkomst. Leker kort stund. Måste laga middag, barnen blir arga och skriker. Kulinariska mästerverk, blodpudding till tjejbarnet, lasagne till lillasyster och Henkan (i Henkans fall fjärde lasagnemåltiden i rad) och omelett till mig. Kylskåpsrensning i brist på handlingsenergi.
Vanliga tjaffset om pyamas och tvättning. Tillslut sitter tvättat tjejbarn iklädd endast stickad halsduk (hennes "nya bärpåse till nallen") runt midjan och ser på film. Lillasyster gör kaos när hon stoppad från att klättra i trappan och stoppas i säng utan kvällsmys, somnar på två röda, 18.30.
Ut på skidtur (alltså jag). Kommer hem till sovande barn. Städar köket. Duschar. Ser på uppdrag granskning. Godnatt.
Två dagar avklarade av resten av våra liv.
På julgransplundring
Fikatjejerna på julgransplundring. Larviga morsan har klätt barnen i matchande kläder. Änsålänge upplevs det nog inte som så pinsamt av barnen, men det kommer. Den urgulliga larvigheten ska ju förevigas, men att det ska vara så förbaskat svårt att få båda att titta in i kameran samtidigt!
Kom igen då! Se lite söta ut! Samtidigt!
Att tänka positivt...
...är att glädjas åt att lillasysters nuvarande högsta nöje är att klättra upp på köksbordet och därmed inte längre är intresserad av att tömma ut allt ur kökslådorna på golvet femtio gånger om dagen! Igår ramlade hon bara ner två gånger, idag ingen.
Biter ihop och passar genom de typ två veckor detta klättrande kommer vara intressant och ser med spänning fram emot nya manier. Längtar fortfarande tills hon kommit på att man kan springa runt runt runt i huset istället för att klättra.
Förra helgens nöje
Aktiviteten förra helgen: skidåkning oh korvgrillning. Fin avslutning på jullovet. Lillasyster sov i bilen i två timmar. Tjejbarnet stod på längdskidorna i säkert fem minuter utan att börja grina, och vi hann tillochmed ta av dem utan att hon bröt ihop. Stor framgång!
Motionerade barnen lite också, de ska bli starka, tuffa tjejer:
Nu känns det bättre
Tredje inskolningsdagen. Jag får mer och mer ångest. Hur ska jag kunna ta upp mina tankar med personalen utan att trampa på deras yrkesstolthet, och bli den där jobbiga mamman som klagar?
Efter några timmar bryter jag isen och börjar ifrågasätta. Det är jobbigt, tror jag inte bara jag tycker utan även pedagogerna. Vi har, vad jag tycker är, ett riktigt givande samtal. Jag kritiserar och undrar och får förklaringar till hur det ser ut. Utevistelsen accepterar jag, det finns ett gäng barn som gillar att vara ute, och det blir faktiskt vår snart, lillasyster blir större, och då ser jag tusen poänger i att förlägga verksamheten utomhus. Jag vill ju att mina barn ska vara ute varje dag i alla väder egentligen. Men det ska vara meningsfullt. Hinkar och spadar finns, även pulkor. Varför de inte kommit fram de senaste två dagarna kunde inte besvaras, men det finns, och används.
Innemiljön kritiserar jag hårdast. Bristen på sammanhang. Är konstruktiv i kritiken (hoppas jag) och vi pratar mycket om resurser, finansiellt och personellt. Med en till resurs i gruppen skulle de kunna dela upp barnen, inne och ute, på olika aktiviteter och i mindre grupper. Men alla vuxna ska hinna ha raster, alla barn ska ha torra blöjor och ses till så de inte hittar på nåt fuffens, och personalen räcker inte till mer. Den där tiden till att möblera, planera, strukturera innemiljön, den finns inte. Förskolan är stängd för planering två dagar per termin, som går åt till administration och planeringsmöten. Inte pyssel i innemiljön. Mer tid behövs. Mer pengar att skapa inspirerande omgivningar till barnen med finns inte. De måste trolla med knäna, på tid som inte finns.
Bemötandet från de tre fast anställda (och de vikarier vi mött också för den delen) har varit klart godkänt. De är fina med barnen, visar engagemang. Men hinner omöjligt se alla barnen. Kan inte vara där hela tiden. Så mycket tid går åt till dukande inför måltider, administration, bytande av blöjor, att den där tiden för pedagogisk verksamhet blir tjugo minuter här, och så en kvart där. Mer hinns inte med. Jag förstår det.
Sammanfattningsvis är nog det jag mest efterfrågar en till personal på förmiddagen. Som avlastar de ordinarie utbildade pedagogerna, så de får tid och lust och kraft att planera och inspirera. Att de får tid att anpassa avdelningen till småbarn, fylla den med lekhörnor som kittlar sinnet och fantasin och låter barnen gå in i leken istället för att slita fram grejjer.
Jag kanske har orimliga föreställningar om barnens förmåga till lek också. De kanske är för små för mycket? Men jag kan inte låta bli att jämföra med hur tjejbarnet var när hon var i deras ålder. Hon hade krävt så mycket mer. Barn mellan 1 och 2 år kanske är lite mer röjjiga av sig än vad jag trott. Lillasyster är ju en sansad individ om än på ett annat sätt än sin syster. Hon sliter inte fram grejjer, står inte och slår i luckor, sliter inte ned saker från väggarna. Det kanske är så att de är lite undantag jämfört med de andra?
Jag tror att personalen kommer att ta väl hand om mitt barn. Jag har inte ångest över att lämna henne där. Jag kan se att det tar tid att forma om rum som varit lämpade för annan aktivitet, så att de passar dessa små knoddar. Jag kan ha tålamod. Det måste bli bättre inomhus, med tiden. På tjejbarnets förra avdelning såg det inte heller nå vidare ut första året, bara vikarier, tråkig miljö, och föräldrar som flyttade sina barn, men det blev ju som en dröm efter en tid. Personalen styrde upp det. Och barnen blir större och klarar mer aktiviteter. Jag hoppas att dessa engagerade människor ska orka jobba i motvind. För tjejbarnets skull, som trivs på dagis, med sina kompisar, så stannar vi kvar. För att hon kommer att börja i skolan där om två år, med samma kompisar. Jag rycker inte upp henne och flyttar tjejerna nån annanstans. Detta måste funka.
Samtal med rektorn på sikt, när jag hunnit fundera. Det är åt helvete att det inte finns mer resurser till kidsen.
Förskolestart
Förskolepremiären är här. Vi är redo. Hon är redo. Jag är peppad att börja jobba, tjejbarnet är peppad att vara mer med kompisarna på dagis, och lillasyster klättrar bokstavligen på väggarna här hemma i vintermörkrets brist på stimulerande aktiviteter utanför hemmet. Jag vet att ni är några som väntar med spänning på rapport från Lillänget. Jag har varit tvungen att samla mina tankar först, samla ihop intrycken och göra en bedömning av läget. Here goes:
Två inskolningsdagar avklarade. Två inskolningsdagar kvarstår innan hon ska stå på egna ben och klara sig utan mor och far i många långa timmar. Lillasyster, världens tryggaste och mest sociala lilla tjej, har jag allt förtroende för. Hon grejjar detta. Till en början hade jag stort förtroende för pedagogerna också. En av dem har tjejbarnet haft tidigare, henne gillar vi. Två för oss okända pedagoger gjorde bra intryck första dagen.
Tre vuxna på femton barn mellan 15 och 24 månader. Ganska så mycket i underkant kan jag tycka. Lokaler som tidigare varit anpassade för större barn och nu typ påbörjat anpassningen för mindre. Men var finns resurserna? Gamla mattor från typ -92, tyger med barnsliga tryck anno -87 (som jag gissar är pedagogernas aktningsvärda försök att liva upp miljön), inga möbler (då kan ju barnen klättra), få leksaker (barnen sliter ändå bara fram dem på golvet, och så får man städa och så sliter de fram dem igen)(WTF!!! Det är ju ett gäng 1,5-åringar vi har att göra med, det är deras mission i livet att slita fram saker!), och så det ting som jag stör mig mer och mer på ju mer jag funderar över det. Som sammanfattar mitt första intryck av denna avdelning. Spisen.
Bredvid en hylla står en barnspis av trä. Tre plattor och en ugnslucka. Inga kastruller eller slevar. Ugnsluckan är fasttejpad med silvertejp. Jag kommenterar detta och får till svar att barnen bara står och öppnar och stänger och sliter i luckan, och att andra barn då kan stoppa in fingrarna och klämma sig. Okej, tänkte jag först, de tar väl bort tejpen när barnen blir lite större. MEN DET ÄR FAN INTE OKEJ!!! När tjejbarnet var två år (som de äldsta barnen på avdelningen ju är) så kunde hon säga "Kan jag få en smörgås och ett glas mjölk tack". Hon kunde skoja till det och säga "Kan jag få en smörgås med smör och ost och prutt!". Hon kunde hela sagan om Pärlsork utantill. Hon lekte mamma pappa barn. Hon satte på sig dansklänningen och dansade till Manboy. Hon var ett litet barn, med stora tankar. Alla bemötte henne som ett barn och inte en bebis. Det var självklart. Varför ska då det här gänget med småbarn bemötas så annorlunda? De klarar att dricka ur vanliga glas utan att kasta dem tvärs genom rummet, ska de då inte klara av att ha en liten kökshörna på sin förskola? Är det personalbrist eller brist på engagemang som gör att man inte kan förklara och få barnen att förstå att man ska vara försiktig med ugnsluckan? Är kanske anledningen till att barnen bara sliter fram leksakerna på golvet i själva verket den att inga av leksakerna har något sammanhang? De få bilarna som finns har ingen väg att köra på, de slitna briotågen har bara sju bitar räls att köra på, dockorna har inga kläder att sätta på och ingenstans att bäddas ned, bebisleksakerna är slitna och låter inte längre när man trycker på knapparna, tre slitna plastgrisar och en ko har ingen bondgård att vara i, det finns ingenting som har ett sammanhang! Spisen står där som ett monument av passivitet.
"Läshörnan" består av fyra pekböcker med hårda sidor varav en är helt trasig, samt två mjuka prasselböcker. Vilket barn, 15 månader eller 24, inspireras till läsning där?
Klockan nio kläs barnen på och går ut. Varje dag. Femton barn, på med overaller och vantar och mössor och alltihop. Ut. Till vad? Till att stå på gården och titta. Gå lite fram och tillbaka. De som är närmare två år behärskar klätterställningen, kul för dem. För de som inte gör det är alternativet att stå och gå. Fram och tillbaka. För de som inte behärskar det, är alternativet att sitta i vagnen. I en timme, och sova, eller titta på sina kompisar som står eller går fram och tillbaka. Finns det inga hinkar och spadar, undrar jag. Nej, barnen klarar inte att hålla i dem med vantarna. Avdelningen hade blivit tilldelad två spadar, men de var för stora och klumpiga. Måste ni vara ute VARJE dag, undrar jag. Jo, vissa föräldrar tycker att det är så viktigt att vara ute varje dag. MEN DET ÄR INTE VIKTIGT FÖR MILO!!! Det är inte viktigt att sitta i en vagn den roligaste timmen på dagen, varje dag. Den timme då barnen har ätit frukost, fortfarande är utvilade efter nattsömnen, och är pigga på nya intryck och upplevelser, då de vill klättra och sjunga och dansa och bygga och måla. Inte stå på en snöig gård i 7 minusgrader och snora och gråta.
På andra sidan staketet stod tjejbarnet och grät. Hon ville inte vara ute. Hon såg mig på småbarnens gård och ville dit. Hon grät så att hon knappt kunde andas, hulkade och skakade. Efter en kvart stod jag inte ut, gick dit och kramade, tröstade. Hon vill gå in. Hon var så peppad att vara med kompisarna på dagis, men vill inte vara ute. Vill till mig. Jag försöker bryta igen, går tillbaka till lillasyster. Tjejbarnet står kvar och gråter. Länge till. Jag kollade inte klockan, men det handlade säkerligen om minst en halvtimme totalt innan nån av pedagogerna tog hand om henne. Fy fan. Ingen som såg. Ingen som hörde. Ingen som brydde sig tillräckligt för att bryta in.
Mitt i eländet, en lillasyster som sitter i vagnen och tittar sig tyst omkring. Tröttnar slutligen på sittande och surnar till, men kiknar av skratt när jag bollar med henne. Men vilken av pedagogerna kommer göra det när jag inte är där? Provar att gå två steg när jag håller i händerna, blåvägrar sen att sätta ner fötterna på marken. Är hyfsat nöjd i famnen, men vem kommer bära på henne när jag inte är där? När de har fyra barn till som gråter, snorar och vill in. Visst hon vänjer sig, lär sig gå, och snart är det vår. Men ska de närmaste tre månaderna bara vara överlevnad och förvaring?
På grund av kurser och sjukdom så spenderades större delen av dagen idag tillsammans med två unga vikarier istället för tre ordinarie pedagoger. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.
Lite ostrategiskt
Det är lite ostrategiskt att bli sjuk, för första gången på typ ett år, natten innan lillasyster ska börja på dagis. Tjejbarnet vaken ett par timmar kring midnatt med stor vånda, ont i örat. Fick inte gå till dagis, rosenrasande, hon hade ju lagt fram snygga kläder att ha på sig första dagen efter jullovet. Henkan fick vara hemma med henne.
Frustrationen stor hos liten tjej som sett fram emot att träffa kompisarna, men som istället fick hänga hemma med pysselböcker och film. Tur att nya bästisen Rävis underhöll och hittade på bus.
Att lära av sina misstag
När lillasyster krupit genom barrhögen (en redig sådan) typ fem gånger med resultatet barr i hela händerna och sen försökt lösa situationen genom att slicka i sig de fastnade barren, så kan man tänka att hon borde låta bli att krypa genom högen en sjätte, sjunde och åttonde gång. Efter tio gånger som alla orsakat stor sorg och smärta började jag bli lite less, och frustrerad över att julgransplundra ensam med två barn, städande med sopborste som lillasyster vill slita åt sig och med en dammsugare som bestämt sig för att börja dö just idag.
Upptäckarglädje
Det fantastiska i att upptäcka nya saker, och gå in för dem till 150%. Såsom att inse att man kan ta av korkarna på tuschpennorna, och därefter rita med dem. Alla på en gång.
Frustrationen är stor hos den ömma modern.
Tolvslaget
Tjejbarnet orkade vara vaken till tolvslaget i år. Förra året somnade hon ju 23.50, och var nog nöjd med det, hon gillar ju inte höga ljud, så raketer är Inge riktigt hennes grej. Men nu vågade hon stå på balkongen med hörselkåporna på och kolla.
Lyktorna vi försökte skicka upp var inte anpassade för regn och seglade därmed inte uppåt överhuvudtaget.
Nyårsafton kändes som en succé annars, åtta vuxna och sju barn härjade omkring och bara ett glas gick sönder. Tjejbarnet bondade lite med Lo i gemensamma intressena kläder och dockor. Grabbarna sprang runt och skrek muntert. Inga sammanbrott att tala om. Läggdags efter tre och oplanerade övernattningsgäster i familjen Wernström. Lillasyster bjöd till och sov till 07.50 utan uppvak, tack för det.
Tjejbarnet blev alldeles till sig imorse när det gick upp för henne att Jack sovit kvar hos oss, och det roliga inte behövde ta slut!
