tjejbarnet

Först så jublade tjejbarnet då mamma kom hem. Vi lekte och stojade, allt var mysigt. Så var det välling, tandborste och godnattsaga. Tänkte jag skulle vara schysst och bjussa på 3 godnattsagor istället för 2 som är standard. Men efter andra sagan puttade tjejbarnet bestämt bort boken och korvade lite. Jag satte ner henne på golvet varefter hon direkt går till sin säng och försöker klättra upp. Hon vänder sig mot mig och gnyr bedjande. Väl i sängen lägger hon sig i en liten boll med armen runt vovven, och somnar efter 15 sekunder.

I andras nattningsrutiner ingår skrik och gnäll och tårar och "jag ska bara". Andra föräldrar "kurar" sina barn med metod efter metod för att uppnå tillfredsställande nattsömn. Vårat tjejbarn nästan jublade då vi gick över till denna sovasjälvrutin, som om hon längtat i månader efter att få somna ostört.

Men det känns lite hårt att hon väljer att hellre krypa ner ensam (ja, vovven är ju med) i sin säng istället för att läsa saga med mamma som varit borta hela dagen...

Jag förstår inte hur man kan vara världens gladaste i timtal, för att plötsligt då mat nämns komma på att man är hungrig och bli vansinnig för att det inte går fort nog att koka makaroner. Vråla i ursinne i 10 minuter tills makaronerna är kokta och fiskbullarna uppvärmda. Så trycka i sig 2 fiskbullar och därefter älska hela världen igen. Jobbigt att leva med dom humörsvängningarna!

Här är så tjejbarnet i en annan självvald spiffig outfit:


Smakfullt, tisha +blöjbak + lackskor + vinterkängor som vantar, helt rätt vintern 09-10!

Nu har tjejbarnet äntligen fått en halkmatta i badkaret, efter månader av vurpor och omkringhalkande. Återigen konstaterar jag att jag måste vara världens sämsta morsa, som låter barnet bada utan halkmatta. Jag har istället suttit nervöst bredvid, beredd att fånga om hon halkar, och ständigt förmanande "sitt ner i badet!". Nu är det slut med det, nu ligger en platt gummikrokodil i badkarsbottnen. En krokodil som var billig i sig, men dyr i slutändan, då den även medförde kompisar från IKEA till ett värde av 500 spänn. Och det enda vi skulle köpa var haklapp och batterier. Haklapp fick vi inte ens tag på. Hoppsan.

Tjejbarnets pappa var förresten mycket nöjd med sig själv då jag kom hem efter arbetet (och after work). Han hade lärt tjejbarnet ett nytt partytrick idag. Hon suger åt sig nya ord som en svamp, och dagens inövade erövring av språket är "bajs!" till pappas stora förtjusning. BAJS!

Tjejbarnet har ett stort intresse: kläder. Hon plockar bland kläderna i lådorna, sliter fram och provar. Hennes egna kläder är tyvärr lite små för att ta på sig själv, så det brukar få räcka med skor och kanske ett halsband för att piffa till sig lite. Eller så lånar hon en tröja av mor eller far. Eller så kan hon ta på sig bara ena tröjärmen på benet eller så (det är lättare att klä på benen).

Dagens outfit: Tjejbarnet har klätt på sig själv, halsband och stövel, mkt tjusigt.

Ofta tar det stopp efter en stövel, två går liksom inte. Det beror på att tjejbarnet alltid försöker ta på sig stövel nr 2 på samma fot som stövel nr 1...

Tjejbarnet har klätt på sig pappas tröja, alldeles själv. Med alla sina små barnalemmar på rätt plats!


Häromveckan iklädd mammas trosor, urtjusigt!


Hon är duktig på att kombinera, eller va?

Idag blev jag lite besviken faktiskt. Det skulle vara middag på dagis imorgon eftermiddag, trevligt att få träffa de andra föräldrarna, se barnen leka, äta god mat, och knyta nya kontakter. Tyckte det var ett fint och trevligt initiativ (kanske alla dagis har, vad vet jag). Men det bidde ingenting. För få anmälda.
Kanske är det så att alla inte är lika intresserade som jag av att se barnens första egna värld? Att låta barnet visa upp sitt dagis, sina fröknar, sina teckningar kaske inte är prioriterat, man har annat att göra? Rubbar det rutinerna? Vill man inte träffa de nya föräldrarna?

Eller så är det bara så att man efter att ha blivit inbjuden till/varit på 10 middagar tröttnat lite? Trist är det iaf. Så imorgon kväll stannar vi hemma.

Och vi som skulle göra crepes till knytis-bordet, tänk vad de går miste om de andra familjerna!

Tjejbarnet lärde sig ett nytt ord i helgen. Hon lärde sig säkert fler, men ett värt att lägga på minnet. Klocka.

Pappa kommer hem från skolan, testar tjejbarnets skills:
Pappa: -Kan du säga Juno?
Tjejbarnet: *drar en hel harang osammanhängande svammel*
Pappa: -säg Juno!
Tjejbarnet: -Nä
Pappa: -Kan du säga klocka?
Tjejbarnet nöjt: -Klocka (med klockrent uttal)
Pappa applåderar
Tjejbarnet: Klocka!
Pappa: -Brabra, kan du säga Juno?
Tjejbarnet: -Klockaklockaklockaklocka!
Pappa: -Kan du säga pappa?
Tjejbarnet: -Klocka! *klappar pappa i ansiktet*
Pappa: -Äh. *ger upp*

Sedan tjejbarnet gjort entré i mitt liv så har min fritid blivit så mycket mer värdefull. En ledig förmiddag från jobbet innebar förut att jag kanske passade på att ta några öl kvällen innan, sov sen till 11, internettade lite, kollade på TV och sen iväg till jobbet igen. Men nu, vilken skillnad! Ska jag iväg och jobba klockan 14 så känns det som att jag haft en hel ledig dag på mig att umgås med tjejbarnet. Vi hinner ju hur mycket som helst!

Framförallt så kan jag känna att då jag kommer hem från jobbet så får jag ny energi och livsglädje. Jag älskar att utforska världen med henne. Att gå på promenad runt huset, det går inte fort, men är ack så njutbart om jag försöker se på allt med hennes ögon. Att gå hem från dagis kan få ta en halvtimme, varför skulle vi skynda hem för? För att hon ska leka själv och jag stå vid spisen? Nej tack, tar ett varv i Akalla by och tittar på grisarna istället. Hoppas att det håller sig, år efter år.

Jag tycker att det är taskigt att gå upp och leka klockan 3 på morgonen. Tror aldrig att gjorde det som barn, kan jag inte tänka mig att jag skulle jävlats så med mina päron. Men tjejbarnet öser på, utan tecken på dåligt samvete eller förståelse för morsan som ligger och svär (jag vet, måste sluta snart, hon lär sig ju så förbannat fort!) och gråter...

Förresten, det var lite synd om tjejbarnet häromnatten. Mormor har nämligen typ 16 grader i lägenheten (tack svenska bostäder för INGENTING) och ett (1!) extra element som ensamt ska värma upp 5 rum (det går sådär). Hursomhelst, tjejbarnet sussade sött under en fleecefilt när jag gick och la mig. Så efter några timmars sömn, vid 4-tiden, så vaknar jag av ett litet ynkligt "huuuuuu" följt av några snabba snyftande andetag. Ljuden upprepades gång på gång, och jag funderade på om tjejbarnet kanske drömde något läskigt. Sen kände jag att min nos var iskall, och räknade ut att det kanske var kallt hos tjejbarnet också. Kollade till henne och såg att hon krypit ur täcket och låg i en liten boll i huvudändan av sängen och skakade lite. Ryggen var blottad och iskall. Lilla snuttan, stackars barn. Jag la henne tillrätta och lade på dubbelvikt fleecefilt och anktäcket. Efter bara nån minut så upphöre snyftandet och tjejbarnet sov återigen lugnt.

Svenska bostäder, jävla pappskallar, folk kan ju dö i den här kylan!

Ni får ursäkta att bloggen varit lite ouppdaterad de senaste dagarna, jag har nämligen arbetat. Tjejbarnet har huserat hos mormor heeela helgen ty pappa har varit på retreat (kyrklig grej där man är tyst och funderar på saker) hela helgen. Och det är ju svårt att ta med sig tjejbarnet till platser där det ska vara tyst, och också ganska svårt att ta med henne till jobbet. Så mormor steppade in. Det hade tjejbarnet inget emot utan har röjt runt och varit nöjd.

En stor fördel med att vara frånvarande från tjejbarnet är uppmärksamheten jag får då vi återförenas. Ett igenkännande leende, ett muntert tjut, en stooor kram då hon lägger sitt huvud mot min axel, och så tar hon med händerna i mitt ansikte och säger mamma! lite förvånat. Och så säger hon mamma igen och igen och igen, kollar på mormor och sen tillbaka på mig, och så tillbaka på mormor, som för att förvissa sig om att mormor också ser, att titta här, det här är minsann min mamma som kommit tillbaka till mig.

Jag orkade inte köra hem vagnen från dagis med barn och matkasse och pizza och allt. Så tjejbarnet fick göra sig nyttig. Hon är mycket förtjust i att köra vagnen. Änsålänge.



Och ni kan tro att det tog tid att komma hem idag.

Då det var dags att hämta hem tjejbarnet från dagis idag så smög jag mig in och tittade genom rutan till lekrummet. Där pågick firandet av ett av barnen som fyllde år, det hade ätits pannkakor och sjungits. Personalen dansade ringdans med barnen och alla tjoade och skrattade. Mitt i ringen stog tjejbarnet med en lastbil, fullt upptagen med att pilla på hjulen. Hon tog ingen notis alls om vad som hände omkring henne. Jag smög ut i kapprummet igen innan hon sett mig, ville att hon skulle leka en stund till, jag kom ju tidigt. Då jag tittade till henne igen så dansade hon till afrikanska rytmer med de andra. Efter en halvtimme gick jag in och sa hej. Då satt de flesta barnen på stolar i en lång rad och lekte buss, övriga barn lekte med nåt annat, pedagogerna var engagerade och mysiga.
Var var tjejbarnet? Jo, längst in i ett hörn i köket satt tjejbarnet ensam med en hög böcker. Bläddrade försiktigt och utbrast "Oh" och "Ah" på passande ställen. Så tittade hon upp, såg att mamma kommit och mötte mig med en kram. Sen gick hon vidare till dockhörnan, ignorerade de andra barnen, och satte sig och pysslade med dockorna i vagnen medan hon sjöng sitt mantra "dockidockidockidocki". Gotta love it!



Fick höra att tjejbarnet inte är ett särskilt kramigt barn. Hon har gärna lite distans. Men när hon väl vill har hon inga problem att ty sig till vem som helst i personalgruppen. Varm och glad och öppen och framåt, men eftertänksam och något av en ensamvarg stundtals. Jag tycker det låter som de förstått henne rätt.

Tur att man får hjälp med hushållsbestyren, annars skulle det ju bli mycket för frun i huset nu när det är arbete och hämtning och middagsmat och disk och blöjor och städa och annat att pyssla med!

Tjejbarnet har klarat sig själv på dagis heeeela dagen idag. Inga problems! Hon kilade ifrån pappa in och lekte 7.30 imorse, uppförde sig som vilket dagisbarn som helst hela dagen, och hämtades av mor kl 15.45. Lite tråkigt att hon fick vara så lång dag första dagen hon var själv, men vad ska man göra, jobbajobbajooobba! Hursomhelst så gick det alldeles fantastiskt bra. Dagispersonalen var säkert imponerade.

Jag däremot är inte så imponerad längre, av dagis. En vecka har tjejbarnet varit där, och jag har  kommit på ganska många punkter som jag skulle önska ganska stor förbättring på... Ser fram emot föräldramöte. Då ska jag lägga fram konstruktiv kritik och förhoppningsvis påverka till förändring. Och framförallt så har jag själv kommit på vad jag är ute efter nästa gång det är dags att välja förskola, det är ju inte långt till dess. Jag börjar knåpa på en liten lista med punkter att inspektera!

Jag tror nog att det här med dagis bli OK ändå, alla barnen ser ut att trivas, tyr sig till personalen och verkar vara glada och trygga. Det är ju det viktigaste.

Och hur många alternativ vi har att välja på i Sollefteå, det ska jag forska i imorrn, då är det ringa-och-fixa-saker-dagen då tjejbarnet är på dagis och jag har jour och är redo att storma dit...

Nu har dagisbarnet skolats in på dagis i dagarna 3. Egentligen skulle det vara dagarna 4, men som tidigare nämnts så insjuknade tjejbarnet i kräksjuka i fredags. Hon fick vila upp sig i helgen med lek hos mormor och smittande av både mormor och mor. Mormor ådrog sig ej kräksjuka, men likväl allmän sjuklighet. Mor åkte på kräkset och fick vara hemma från arbetet i måndags. Detta är början på en vår av vabbande och sjukanmälningar...

Hur går det då på dagis? frågar ni er. Jorå, det går alldeles utmärkt (pepparpeppartaiträ)! Tjejbarnet roar sig kungligt med leksaker, fröknar och kamrater, äter god mat, sover, målar, leker med vatten och klättrar på stolar. Hon verkar knappt notera att mamma och pappa är där, så imorrn får hon klara sig på egen hand. Vi håller tummarna att det funkar. De snälla fröknarna ringer till oss om det är kris, och så får vi komma med stormsteg. Stormstegen kommer dessvärre inte vara så stormiga, då både jag och Henke befinner oss nästan 2 timmar från dagis... Det måste helt enkelt funka. På torsdag är det inte lika läskigt, då är jag ledig och kan storma dit på två röda.

Tjejbarnet utvecklas med stormsteg, är nu en liten person som kan uttrycka sig på långt fler sätt än genom endast skrikighet. Hon pekar och grymtar och gör olika ljud. Hon börjar förstå omvärlden, hon vidgar sina vyer och ser hur omvärlden växer. Och hon definierar sin egen person. Idag har hon lärt sig att säga sitt namn:

Nuno

Här sitter man i friden und fröjden vid datorn och leker, hör så från köket där far och tjejbarn står och diskar:

"Vänta vänta, SITT NER så får du saxen"

Vänta nu! Saxen?! Är det en lämplig leksak för en ettåring? Not so much.
Påpekar detta för barnafadern som konstaterar "nej, det var väl kanske inte så genomtänkt..."

Nä.

Det börjar ju inte så bra det här med inskolning och dagis. Roligt var det, visst. Men idag blir det ingen inskolning, ty tjejbarnet stannar hemma och kräks istället, och mor och far tvättar mattor, filtar och lakan. Nu ligger hon däckad i soffan, orkade bara titta på ByggarBob en liten stund, inte leka eller äta eller annat. Hon har varit ganska glad ändå, tur att hon är en liten solstråle.

Jag blir lite stressad av det här med inskolning, då en kommunikationsmiss mellan mig och dagis har resulterat i att jag trodde att inskolningen skulle vara avklarad denna vecka, och därmed jobbar för fullt nästa vecka. I onsdags framkom det att inskolningen minsann skulle pågå typ hela nästa vecka också, vilket sätter oss lite i skiten. Jag försöker bli av med mitt tisdagspass på jobbet, Henke får skolka måndag och onsdag, och så är jag ledig på torsdag. Vi håller tummarna för att tjejbarnet kan vara frisk hela nästa vecka och skolas in, för sen har vi inte tid/råd med mera! Lite synd, man vill ju inte göra det hafsigt liksom, det var ju därför jag ringde i december och undrade hur lång inskolning det var, så att jag skulle kunna lägga schema. Och så blir man felinformerad. Crap.

Nu har alltså tjejbarnet blivit dagisbarnet. Dagisbarnet light till att börja med, eftersom första besöket igår var ett par timmar på eftermiddagen med mor och far och de andra två barn som börjar samtidigt. Och idag var det bara de nya barnen på förmiddagen, alla barnen (8st) till lunch, och sen hemgång då dom andra skulle sova, bara 9-12.

Omröstningen om premiäroutfit togs hem av alternativ nummer 1 (som hade 4 röster från österrike, en från mig själv, och så en från tantfaster).


Påväg till dagis igår eftermiddag, taggad!


Dag 2, outfit 2:


Dagisbarnet kastade sig över leksakerna. Det fanns ju helt sjukt mycket nya grejjer att upptäcka! Först blev hon lite besviken då alla dom andra barnen gick till en annan avdelning och hon var ensam kvar (för att hon skulle få tid att vänja sig) men efter en stund så trivdes hon med det, hon fick ju uppmärksamhet av ALLA vuxna. Fröknarna var snälla och trevliga, dagisbarnet diggade dom direkt. Hon fick egen skohylla, och klädhylla, och klädlåda, och bild på mor och far som han kan titta på om hon längtar hem. Allt verkar toppen. Det blev mycket nya intryck, och vid lunchtid var hon ganska trött och började bli kinkig. Det enda som var roligt var att leka med de andra barnen (ett gott tecken skulle jag tro), och absolut inte bli runtburen på sightseeing.

Vid 12 gick vi hem. Efter hundra meter var dagisbarnet helt utslaget.


Hejdå dagis, ses imorrn!

Vilken blir premiärstassen?


1.) Tröja P.o.P, byxdress Villervalla, strumpor Kappahl.



2.) Tröja P.o.P, byxor och strumpor Lindex.



3.) Tröja av okänt märke, byxor Lindex, strumpor Kappahl.


Vilken look andas mest tjejbarnet liksom?

...hur lång tid det tog innan tjejbarnet somnade sött i sin egen säng ikväll?































20 sekunder. Bästa barnet.
Nu ligger hon i fotändan av sängen ovanpå alla mjukisar.

Det kanske är litelite muppigt att planera dagiskläder en vecka innan dagisstart? Jag funderar på vilken outfit som bäst representerar tjejbarnets stil och personlighet. Så att dagisfröknarna ska få en rättvis bild av hur vi är som familj, praktiska kläder, inte för fin så att hon måste vara försiktig med dom, men ändå fina för att visa att vi (jag) bryr mig om hur hon ser ut. De ska passa dagstemperaturen, anpassade för utelek så de förstår att tjejbarnet är ett barn som är van att leka utomhus. Könsneutrala, men inte pojkfärger (fast hon passar bäst i blått), i glada färger. Det är inte lätt detta. Ska lägga upp alternativen så ni får se hur jag tänker, och givetvis ska tjejbarnet fotas på väg till dagis för första gången!

Tjebarnets far har inte rykte om sig att vara särskillt måttfull. Ska något göras, så görs det till 120%, inga mellanting duger. Ska han köpa TV, då är det framtidens TV, 55 tums LED-TV för 30.000 som gäller. Ska det huggas ved, så hugger han ved varje vaken timme i flera dagar tills all ved är huggen. Ska det badas bastu, så eldas det till 110grader så att alla som vågar sig in i bastun kommer ut som kokta kräftor. Och ska han köpa film till tjejbarnet, så är det inte EN film som gäller utan ALLA filmer i Drömmarnas trädgård-serien, samt en 50 cm stor Makka Pakka som man får köpa billigare med filmerna. För 700 spänn.

Eftersom jag inte är den som går in i allt på det sättet, utan snarare snålar lite (eller mycket kan nog Henke tycka) när det gäller sådana nöjen, så mynnade diskussionen om Makka Pakka ut i vinterns fajt. Jag tyckte inte man skulle köpa så många dyra filmer, men det tyckte Henke. Klumpiga formuleringar och missförstånd ledde till att vi surnade till ordentligt båda två. Tjejbarnet tittade storögt på medan vi tjafsade.

Efter en kvarts tystnad efter att bråket var till ända slog det mig hur löjligt det hela var, vi blev sams och beställde EN film, och den 50 cm stora Makka Pakka. Jamenar, när far och dotter har funnit ett gemensamt intresse i avgudandet av Makka Pakka, så är det något att uppmuntra!

Tjejbarnet satt i fåtöljen och läste saga, drack välling, borstade tänderna, hämtade nappen och sen var det läggdags. Hon gnällde till då hon förstog att hon inte skulle få höra mer saga, sen lyftes hon i sängen och bäddades ner. Hon fick vovven (Ludde denna gång) och la ner huvudet och somnade.

Det är inte klokt hur lätt hon är att göra med ibland. En enda kväll av litelite skrik, och i ärlighetens namn så sov hon i perioder under förrgårs enochenhalvtimme. Och sen fattar hon! Hon bara kryper ner under täcket och somnar! Va!? Vilken nytta har jag då av alla böcker och websidor och diskussionsforum jag plöjt igenom? Visst räknar jag med att det kommer bakslag, men det här måste vara smidighetsrekord!

Två kvällar i rad nu har tjejbarnet fått somna själv. Första kvällen tog det lite drygt enochenhalv timme. Och vi gjord eabsolut inte enligt någon regelbok eller rekommenderad metod, då tjejbarnet redan somnat, och sedan vaknat igen, och vi inte hade lust/ork att ta upp henne, och hon var supertrött. Så vi la henne ner i sängen, stoppade om, sa att hon skulle sova, gav ett gosedjur, och gick (asså, vi går inte långt i denna lägenheten, men utom synhåll iaf). Sen upprepades proceduren i en och en halv timme. Tjejbarnet ömsom sov, ömsom skrek eller gnydde, men låg mest och bökade och fixade. Det var ganska jobbigt med skrikandet, men faktum är att det aldrig var något JOBBIGT skrik, hon lät aldrig hysterisk eller övergiven, utan mest trött och sur för att vi inte gjorde som hon ville. Och tillslut somnade hon. Efter enochenhalv timme.

Så igårkväll när jag låg med i sängen och skulle natta tjejbarnet så korvade och korvade och korvade hon bara. Så jag tänkte, what the hell, nu kör vi!

Jag la tjejbarnet i sängen, la över täcket och sa godnatt. Hon blev tyst, la sig till ro och somnade.

Återstår att se om det var tur, eller om hon faktiskt fattade konceptet och tyckte det var schysst. Snart läggdags igen!

Tjejbarnet utforskar gärna med munnen, smakar lite och spottar ut igen, liksom typ alla barn. Hon tittar gärna på när andra äter, på öppna förskolan sitter hon snällt bredvid bebisbarnen som matas i babysitter och iakttar. Hon bjuder gärna även, se nedan:

Tjejbarnet utforskar blomkrukan, ser gott ut. Smakar lite på jorden.


Bjussar lite, dockan ska smaka.


Mmm, smarrigt.

I afton utvecklades tjejbarnet från full dvärg till mini-Godzilla. Hon vrålade nästan oavbrutet och gick fram och tillbaka i lägenheten medan hon antingen släpade nånting efter sig, bar något (så tungt som möjligt) eller rev ner något. Så, ibland klättrar hon upp på en stol igen och ställer sig på den, och vrålar i triumf.
Sötaste lilla mini-Godzilla.

En parentes även, på temat utveckling. Fast åt fel håll. Tjejbarnets mamma börjar bli gammal. Häromdagen upptäckte jag rynkor. Och så idag dök den upp. Självsprickan i fingertoppen. Nåt som bara tanter har.
Kan iofs bero på att det är en miljon minusgrader ute, och att jag glömt vantarna i fel jacka två dagar i rad...

Våra farhågor har besannats, det söta lilla tjejbarnet är nu konstaterat en full dvärg. Hon river och sliter i allt, ramlar in i det mesta, och vrålar dagarna i ända oavsett om hon är sur eller glad. Hon röjer! Igår kissade hon på golvet medan hon väntade på att badvattnet skulle fyllas på, därefter halkade hon i kisset och ramlade baklänges med huvudet på skurhinken så den gick sönder. Idag lyckades hon krypa rakt in i dörrkarmen, riva ner duken, kasta all mat på golvet, och vråla sig genom allt (ok, det kommer en hel del pipiga förtjusta tjut ur henne även, och så i-ljuden). En charmig full dvärg.

Idag är det i-språket som gäller. Tjejbarnet säger alla ord som vanligt, fast har bytt ut alla vokaler mot i.

Nu går jag och jobbar. Ajöss.

Skobesattheten fortsätter, även idag har tjejbarnet haft lackskorna på sig. Hela dagen. Knäppskalle.

Idag började jag jobba. Mammaledigheten är över. Tjejbarnet har en bonusvecka hemma med pappa, sen ska hon stå på egna ben och möta världen. När jag kom hem så blev hon glad att se mig, det kan ju vara en liten fördel med att jobba iaf, att hon blir så glad när man kommer hem... Hon hade nog haft det bra med pappa, han ansträngde sig till och med och gick ut, trots att det är vinter ute! Det är stort! Det är bara jag som saknar att vara med mitt lilla tjejbarn dygnet runt. Och vem skulle inte ha svårt att slita sig?

Imorrn jobbar jag kväll, så jag ska umgås med barnet hela morgonen, tjoho! Jag längtar redan.

Äntligen börjar tjejbarnet visa upp tecken på pappighet! Pappa duger minst lika bra som mamma, och flera gånger har tjejbarnet till och med valt att gå till pappa, från mammas famn! Första gången började jag nästan gråta för att det var så fint och vackert. Det var på tiden att hon visar lite sann uppskattning av farsgubben även. Hon pekar och ropar "pappa" och drar honom i skägget och vill att han ska ta hand om kvällsbadet och tycker att han är fin och bra!

Känns jättefint att hon knyter an på riktigt, särskillt som nu då jag ska börja jobba om två dagar. Tjejbarnet och pappa får en veckas ledighet tillsammans, good times!

Måste bara lägga till två punkter till gårdagens lista även.

Årets afterski: Goatstall, Hinterglemm, insnöad under en sjal! Ett jävla drag!

Årets vurpa 2: Mammas skosnören trasslade in sig på promenaden mellan mosters hus och husbilen, mamma vurpade och tjejbarnet flög iklädd endast pyamas ner i en snödriva. 3 månader gammal. Stackars barn!

På nyårsfesten var tjejbarnet till en början sitt vanliga charmiga jag, för att sedan bli sura trötta tjejbarnet ganska tidigt. Läggdags blev vid kl 20, trots party! Hon var nog taktisk, för tio minuter innan midnatt vaknade hon, lagom för att dra på raggsockorna, bolla in sig i en filt och kolla in raketerna från balkongen!



Sen röjde festprissen vidare och höll låda till halv 3 då det var dags att gå hem. Då hade hon haft ett litet hov som underhållit henne med sångar och lekar till hennes stora förtjusning. Hon ville ej heller sova i vagnen utan satt inpackad och mös, tittade ut på mor och far som med vissa missöden bistert slet sig genom den smällkalla nyårsnatten och tunnelbanornas fylledrägg. Hemkomst 04.30. Då hade tjejbarnet snusat sött under ankfilten i åtminstone en halvtimme. Tänk att få vara barn och dras i vagn genom stan på väg hem från kalas, det vore grejjer det...