tjejbarnet

De såg framför sig hur fantastiskt mycket pengar de skulle tjäna, och anpassade utbudet efter alla tänkbara åldersgrupper och kön. Det var väldigt lätt för de två gästande tjejerna att välja ut leksaker att sälja, de tyckte att vi kunde sälja det mesta. Tjejbarnet var något mer restriktiv, men jag fick ändå stoppa dem på de flesta grejjer, såsom mitt ponnyslott från sent åttiotal, piratklänning köpt som present från England, lillasysters bussar, mjukisdjur, namnskylt på dörren, osv.

Egentligen borde jag väl ha låtit dem ta med vad de ville ut, eftersom jag kände mig så säker på att ingen skulle komma, men jag kände att den gesten kanske skulle komma att bita mig i baken vid en eventuell vår/sommarloppis då de skulle kunna få för sig att sälja allt vi har...

I en halvtimme härdade de ut. Sen kom de surt in och sa att ingen kommer och att allt blivit blött. Jag kunde inte låta bli att säga, vad var det jag sa...

Igår var det dags för första träningen. Gruppen bestod av femton ungar mellan typ 8 och 13 år. Och så ett pyttelitet tjejbarn, som simmat 25 meter som längst, men som ju älskar vatten. Hon såg rätt nervös ut. Men exalterad också.

När träningen började satte de igång med uppvärmning på bassängkanten, tjejbarnet hakade tveksamt på. Sen hoppade alla i poolen, och så skulle det simmas bröstsim; riktiga simtag, och med huvudet sådär under vattnet på varje simtag. Tjejbarnet ville ju inte vara sämre utan simmade med huvudet under vattnet, sprattlande med tveksam teknik men ganska bra fart. Upp och ner med huvudet. Tränaren tipsade lite. Så ryggsim, och bensparkar ochera bröstsim och så fortsatte de. I en timme! Oavbruten simning! Tjejbarnet satte sig såklart på bassängkanten emellanåt och andades, eller kräktes lite poolvatten i reningsgallret, för att sen simma mer. I en timme! 

Räknade ut att hon simmat ungefär åttahundra meter!!! Mitt lilla tjejbarn med alla de stora barnen som simmat mycket längre!

När träningen var slut simmade hon lite till, under vattnet. För att det var så roligt.

Har aldrig varit så imponerad av nån i hela mitt liv. Imorgon är det dags igen!

1 timme och 52 minuter lång. Mastigt. Hon satt stilla i säkert 45 minuter, hällde ut hälften av sina popcorn på golvet, behövde gå ut och kissa en gång, och strosade lite mellan stolsraderna för att sen provsitta ett gäng stolar. Det gick ju superbra måste jag säga, ingen ilska när hon inte fick gå ut, inget som helst skrik eller gnäll, och mest stillasittande. Jag fick se hela filmen, och kunde sitta med tjejbarnet nästan hela tiden. 

Filmen innehöll många tjusiga klänningar, och dans på bal, så båda kidsen var nöjda efteråt.

Vi jobbar mycket hemma nu, med det där med respekt för andra människor, och att lyssna på vad andra säger. Sexåringar verkar vara en särdeles flamsig åldersgrupp som, vad jag kan se på tjejbarnet och hennes kompisar, verkar ha svårt att ta tillsägelser på allvar. Flamsar bort vad lärare, fritidspedagoger, och föräldrar säger. Och jag blir alldeles ställd ibland, av att ha nån av tjejbarnets sexåriga kompisar på besök som käftar emot mig!

Visst gjorde man väl som kompisars föräldrar bad/sa åt en att göra när man var liten? Som att plocka undan leksakerna innan maten? Sitta still vid matbordet och inte frusta ut mjölk över hela middagsmaten? Gå hem utan tjafs när tiden är inne? Sluta skrika och väsnas när lillasyster sover? Jag vill minnas att man uppförde sig hemma hos sina kompisar.

Så oerhört uppfriskande när en av tjejbarnets kompisar är på besök, en tjej som är exemplariskt artig. Vilken kontrast mot de andra huliganerna! Ber om mer mjölk istället för att vråla "Mjöölk!", dukar av efter sig, städar efter sig, tackar så mycket och är trevlig! En sån fröjd!

Vi får jobba på det där. Man har ju förstått att tjejbarnet inte är den där lilla tysta musen i ett hörn i skolan/på fritids/hos kompisar, utan en flamsig clown som gärna syns och tar för sig, och hittar på bus. Vi vill ju inte gärna att vårat barn ska vara nån som andra barns föräldrar inte vill ha hemma hos sig. Så vi talar mycket om respekt. Men har en bit kvar att gå verkar det som...

Kidsen är givetvis förtjusta. Vita haren i all ära, men hon är lite vaktig och bits när hon är i buren... Så får vi världens socialaste lilla kissekatt, som till och med tillåter lillasyster att bära omkring med henne. Som spinner bara man tittar på henne. Och som inte hoppar till och springer och gömmer sig i panik om nån råkar hosta, som våra tidigare katter gjort. 

Det finaste är, att hon finner sig i att tjejbarnet släpar med henne till sin säng på kvällen, och så rullar hon ihop sig, spinner mjukt, och somnar tätt intill.

Den avslutande veckan var vi tillbaka hos David i KL. Ulrika och barnen var bortresta så vi hade lägenheten för oss själva. Vi började bli lite reströtta, tjejbarnet längtade hem och jag likaså. Det blev inte så mycket utflyktande nu, en tur till Petrosains som var typ ett vetenskapsmuseum för barn, interaktivt och superkul. Bl.a. fanns det en rappande dinosaurie som berättade om hur stolt han var över att ha blivit olja (allt såklart sponsrat av Petronas, för att alla besökande barn och föräldrar ska förstå hur fint och bra det är med olja...). Mest hängde vivid poolen, i lägenheten och i gallerian som vår skyskrapa stog på.

 

Efter 6 dagar i Kuala Lumpur packade vi väskorna igen och flög till Langkawi,en stor turistö i nordvästra Malaysia, på gränsen mot Tailand. Vi bodde på en mycket liten "resort" med typ 20 betongbungalows. Utsikt mot einnergården med en liten pool, och 200 meter på en stig mellan lite träd ner till en lååång ganska så öde strand, helt fri från försäljare, matställen och typ allt. Gott om fin sand var det, typ 30 grader i vattnet och kvällssol. Tusentals eremitkräftor och krabbor, ch en och annan manet.

 

Kidsen tyckte saltvatten var äckligt och badade hellre i poolen, men att gräva i sanden och strosa omkring och leta snäckor dög bra. Lillasyster började gilla havet efter några dagar när vi köpt en badring till henne, så hon kunde ligga och guppa utan att riskera att få huvudet under vattnet, men tjejbarnet blev aldrig frälst.

 

Vi blev vackert bruna, svettades, åt god mat även här, badade i timtal i poolen, gick på akvarium, åkte linbana, gick på krokodilfarm, åkte på båttur, shoppade, tittade på solnedgången, läste bra böcker, och var ganska så nöjda med tillvaron.

 

Nu har vi hunnit vara hemma i snart två veckor, och det är väl på tiden att klämma i med en semesterrapport. Resan har varit alldeles fantastisk. Flygresan dit gick bra, kidsen uppförde sig alldeles exemplariskt, tjejbarnet förstod vi ju att hon kunde titta på film hela resan utan problem, men att lillasyster skulle palla att sitta still i typ 17 timmar var lite oväntat. Efter att ha kollat på frost typ tre gånger så sov hon. Great success.

 

Första veckan spenderade vi i Kuala Lumpur hos David och Ulrika och deras barn. Schysst lägenhet mitt i smeten, på 21:a våningen av 46, med pool på 7:e våningen, utsikt över (åtminstone ett av) Petronas towers, och dörrvakter överallt som gjorde honnör och höll upp dörren och tryckte på hissknappen åt oss. Lyxigt. Vi imponerades av utsikten, hängde i poolen många timmar, kollade in höghus, gick på akvarium, hittade roliga lekparker, och åt god mat.