tjejbarnet

Idag på min lediga dag gjorde vi en utflykt, jag och tjejbarnet. Vi brukar alltid gå till biblioteket på våra lediga dagar, så även idag. Men först promenad till parken för att mata ankorna. Ankorna var lite piggare och alertare (läs aggressiva) än vanligt. Hungriga. Tjejbarnet matade på med korvbröd och allt var frid och fröjd. Tills den orädda chefsankan med gammal skrovlig näbb insåg hur nära marken tjejbarnets hand var. Inte den hand som matades, utan den hand som höll i det stora korvbrödet som hon kastade smulor ifrån. Den handen siktade han in sig på och högg. Och högg således tjejbarnet i lillfingret!

Stackars stackars tjejbarnet, hon blev så besviken och skärrad, ville bara bli buren och sitta i vagnen. Jag ville inte traumatisera henne och ge henne fågelfobi för resten av livet, så jag vägrade lyfta upp. Motade bort den dumma ankan och kramade tjejbarnet sittande på huk. Och motade bort dumankan igen då den genast kom tillbaka. Sen matade vi klart. Jag betonade hur snälla alla ankorna var som väntade på sin mat och hur glada de blev av att hon matade dom. Och så motade jag bort dumankan igen, och igen. Vi matade färdigt medan tårarna torkade.

Sen berättade hon för mig om den dumma ankan hela vägen till biblioteket. Och hon berättade om att alla andra ankor var snälla. Tror vi undvek fobin idag.

Idag gick tjejbarnet till frisersalongen för första gången. Och det var så spännande och hon var så duktig. I 2 minuter. I två minuter satt hon som ett ljus, tittade rakt in i spegeln och höll huvudet blickstilla. Sen började fokus dala. Efter tio minuter var allt annat än att klippa håret roligt. Och så avslutningsvis den knepigaste biten; luggen... När frisörskan frågade mig vad jag tyckte, om jag ville att hon skulle klippa upp håret lite back i nacken, så var läget inte annat än att tacka för oss, tjejbarnet var nöjt sedan länge, och att sitta kvar för ytterliggare trimning i tio minuter var inte aktuellt. Tjejbarnet gick från salongen nöjd och glad med en positiv upplevelse i bagaget, nyfekt viftande på huvudet för att känna den nya känslan av page.

Sen var det dags för belöning i form av kondis-besök, och därefter införskaffande av litet plastdjur, en fin tradition vi har varje gång efter löning. Muntert tjejbarn, munter mamma!


Tjejbarnet med frisyr och "bulle". Frisyren något elektrisk efter mössa, men ni fattar poängen.

Igår läste jag en av tjejbarnets (och mina) bästa böcker vid nattningen; Pärlsork. Vi har läst den mångamånga gånger, och tjejbarnet kan den mer eller mindre utantill. Hon vet vad som händer på sidorna, och vissa ord och meningar som förekommer kan hon utantill. Att hon är bra på att prata vet vi ju alla, och att hon är bra på att ha koll på sagor och sånger och sånt, det vet åtminstone jag och Henke. Men exakt hur bra koll hon har anade jag inte, utan var i lite av ett chocktillstånd då hon läste sin favoritsida före mig igår, i stort sett ordagrant och med stor inlevelse:

Efter en stund kom han fram till en bäck. Han vecklade ut kartan, tog fram sin kompass och såg sig omkring. Men det var något som inte stod rätt till. En rörelse. En skugga... ...en... ...HÖK!

Pärlsork kastade sig i vattnet för att undkomma de vassa klorna!

Ganska mycket utantill för att vara inte ens tvåochetthalvt!

Vi har försökt att antyda lite för tjejbarnet om småsyskon, pratar lite om storasystrar och lillebröder och lillasystrar, för att se vad hon tycker liksom. Och hon är positiv. Så försökte jag vara lite konkret, nu när vi börjar våga tro på att knodden faktiskt tänkte stanna kvar i magen och växa. Så jag berättade att mamma har en litenliten bebis i magen.

Tjejbarnet kontrade oförstående med "och jag har en litenliten pappa-bebis i min mage".

Tystnaden i bloggen har under några veckor varit kompakt. Ingen ork eller lust att skriva har infunnit sig, då jag har gått och lagt mig vid åttatiden efter kvällar av slumrande och illamående. Detta på grund av ett kommande syskon till tjejbarnet.

Idag har vi varit på inspektion (ultraljud) av knodden, och den hade både hjärta och kropp och huvud och navelsträng och sånt där nödvändigt för att det ska bli en bebis så småningom. Allt var väl.

Går allt som planerat så blir alltså tjejbarnet storasyster i slutet av September/början på Oktober!

Efter dagishämtning idag så tog tjejbarnet och jag en promenad i parken. Efter att tjejbarnet klampat i en mosig hundskit så lät resten av promenaden ungefär såhär:

Mamma, där är bajs! Bliäää, äckligt! Tittatitta, mera bajs! En STOR BAJS, en liten bajs och en litenlitenpyttebajs! Där, är det bajs? Nej, inte bajs, bara gegga! Å titta en till bajs! Och där också, mera bajs! BLIIÄÄÄÄ!!! Äckligt mycket bajs. Man ska inte gå på bajset då blir det äckligt. Bliiäää! Kan jag peta på bajset lite? Å titta en bajs till! Mamma kom och titta det är en bajskorv och en liten bajskorv!

Och så vidare...

Härligt med säkra vårtecken!