tjejbarnet

Juno i nya bästa bilstolen, funkar som bil/häst/koja eller vad hon nu hittar på.


Juno stabil med gåvagnen.


Bästa gömstället! (Svårt att ta sig ut igen dock...)


Mysigt en lång stund. Sist tog hon med sig napp och mjukisvarg som sällskap!

Och så slutligen, själva bästa stået!

TADAAA!!!

Det här är alltså lite av vad vi sysslar med på dagarna. Tråkigare kan man ju ha det! Ska ta med kameran på utflykt i Akalla by även (för vi är inte inne jämt, vi är friskusar minsann!).

För lite drygt tre månader sedan kämpade sig tjejbarnet upp i stående, mot leksaksbacken i vardagsrummet. Sedan dess har hon stapplat tappert längsmed möbler och fastklängd i mammas byxben, stadigare för var dag. Men ändå långt ifrån att släppa taget och stå på egna ben.

Men idag, oh glory hallelujah, så stog hon! Och som hon stog, stabilt som den stadigaste klippan. Så glad över sitt nya tilltag att hon inte bara stog, utan även klappade händer samtidigt! Vilken bedrift, ring cirkusen, ett underbarn! (OK, jag är sjuukt stolt).

När pappa kom hem  så ställde vi tjejbarnet på golvet, och så hetsade vi henne lite, och döm av vår förvåning vad tror ni att vi ser? Jo, ett litet litet litet första steg!

Imorgon ska jag ordna bildbevis!

Tjejbarnet vaknade som vanligt vid 5-snåret, och somnade inte om. Välling skulle tillredas, för att köpa mor och far en eller två timmars utökad sömn. Tjejbarnets snälla pappa stapplade ut i köket, och kommer tillbaka efter en lång stund med en halvfull flaska kall välling. Mamma smakar, konstaterar att det är lite blaskigt, menmen, barnet ska ju ändå vänjas av med nattmålen, så det är ju bara bra om det inte är så mättande... Juno äter och somnar om.

Så vid 7 är det dags för mor och barn att stiga upp. I köket noteras ett smärre kaos, mjöl på diskbänken och på golvet, och någon degig mjölig massa i ett dricksglas. På diskbänken står även ett paket mjöl med en sked i...

Inte konstigt att vällingen smakade lite blaskigt!

Ytterligare en punkt har jag fallit på i mina föräldraideal. Just nu sitter Juno och tittar på TV. Jag var trött, Juno var trött och sur och ville bara leka en lek, att stänga av och på datorn på knappen som hon hittat. Efter att ha tittat lite på Youtubeklipp blev hon glad, men så fort jag försökte leka något annat så blev hon sur. Och nu har hon börjat bli en ny sorts sur, en liten manipulativ dramaqueen! Hon lägger sig platt på golvet, med ansiktet tryckt mot golvet och skriker och morrar och har sig samtidigt som dom små händerna och fötterna hamrar. Som värsta trotsåldersbarnet! Så tittar hon upp på mig, kryper till datorknappen, jag flyttar mig inte, och så börjar hon om...

Så, jag provade att sätta på Nickelodeon på TV. Och hon fastnade, direkt. Nu har hon suttit i snart 10 (!) minuter, och andäktigt tittat. Tyst och fint sitter hon, med händerna i knät. Vördnadsfullt. Jag förstår att föräldrar anväder TVn som en effektiv barnvakt...

Ibland undrar jag vad som försigår sig i barnets huvud. Som denna fascination av näsor. Idag har Juno tittat på TV. Oftast så kravlar/kräftgår  hon sig fram till TVn endast för att slita ut alla Wii-spel och sladdar som ligger där, men idag så fastnade hon för TVn en lång stund. Och försökte gripa tag i nyhetsmorgongubbarnas näsor. I säkert tio minuter!

Kul lek...

Att tröttna på leksaker går ganska fort. Tröttna på att peta i ögon, på förbjudna knappar, och dra i näsor, det gör hon ALDRIG.

En härlig morgon. Inte.

Någon av de söta kissekatterna har under natten bestämt sig för att lådan, den är inte aktuell idag. Katten valde istället att kissa bredvid lådan, och att sedan krafsa badrumsmattan över eländet, så att den blev blöt den med. Sen nu på morgonkvisten, så tycker katten att tygkorgen under vagnen (som jag kiss-sanerade för 5 dagar sedan) var bättre än lådan, och kissade där med. Junos regnoverall som låg där bredvid fick agera kattsand och krafsas över kisset denna gång.

När jag så upptäckt detta, och står och pillar bort korgen för att skrubba den i badkaret, så kommer världens morgonsuraste tjejbarn, petar i kisset som skvätt lite på golvet, och bryter sen ihop när hon inte får vara med och torka kiss utan förvisas en meter bort...

När jag kastat allt i badkaret, hittar jag Junos egna pöl i köket, med ett blött spår ut i hallen. Fy fan.

Idag sa Juno "pappa" för första gången, och menade det!

Begåvade fantastiska barn, nu kan hon säga titta, kisse, mamma, och pappa! Bara 4 ord till så klarar hon 18-månaderskontrollen...

En gammal favoritbild, mina bästa!



Och så en urgammal, nykläckta tjejbarnet, 1 vecka gammal!

Tjejbarnet upptäckte kattmaten för ett par veckor sen. Snabbt som blixten pilar hon dit så fort hon får syn på den, och jag släpar henne skrikande därifrån, gång på gång på gång. Hon vill pilla med den, gräva lite, släppa bitarna i katternas vatten, och mest av allt äta den. Så efter att ha sagt NEJ tusen gånger, flyttat på henne, distraherat, unt so weiter, så tänkte jag att what the heck, låt ungen äta! Hon lär ju tappa intresset fort som attan om hon FÅR äta av den!

Och Juno åt. Mumsade bit efter bit, och tyckte det smakade smaskens...

Så nu är hon än mer besatt. Skit också.

Hon är besatt av katterna också. Det andra ord som kom från tjejbarnets mun var "kisse" (inte mamma, hrmpf!). Hon följer efter dom runt i lägenheten, men dom är alltid snabbare och hinner undan. Förutom i korta lyckliga stunder, då Juno lyckats smyga sig på dom när dom sover. Då kan hon, i några få sekunder, få klappa dom försiktigt. Då blir hon så lyckliglycklig att hon skriker av glädje och drämmer till så hårt hon kan, eller tar tag jättehårt och rycker. Då försvinner givetvis kissen. Och jakten börjar om...

Hela tjejbarnets själva bästa familj var på middag igårkväll hos faster Fiffi. Juno lekte med kusin Jack hela kvällen, de tröttnade aldrig. Det är fantastiskt kul att se tjejbarnet leka med andra barn, på riktigt, inte bara titta på och skrika, utan interagera på riktigt. Som ett barn liksom, och inte som ett litet hjälplöst knyte till bebis... De jagade varandra, plockade med djuren och pillade på saker. Juno följde efter Jack och Jack följde efter Juno. Kusin Jack är en bra lekledare, inte som andra barn som knuffar undan tjejbarnet om hon vill titta på leksaker, eller petar henne i ögat eller nåt annat elakt. En myskille.

Har ingen ny bild på kusinerna, så jag underhåller er med en gammal och inte alltför smickrande bild. Tjejbarnet brukar ju vara söt och fin, men icke sa nicke! Jag bjussar på en bildkavalkad på ett ganska ogulligt barn, rent utav anskrämligt:





Hahaha! ROFLMAO, typ.





De kommer bättre överrens nuförtiden. Tur det, tänk om hon skulle se så där skärrad och knäpp ut jämt i närheten av kussen!

Så blev det äntligen av! Jag och Juno for på utflykt tillsammans med Junos kompis A och hennes mamma Kerstin. Vi bestämde nån gång i maj, att i sommar ska vi åka på massor av cykelturer till mysig sjöar, äta matsäck och låta barnen leka i skogen. Det tog bara 4 månader, men idag for vi! Kerstin har cykelkärra så däri placerade vi tjejerna, med en hel arsenal av spännande leksaker att pilla på om nu inte utsikten skulle duga. Nåja, de sov efter 5 minuter ändå...

Det blev en härlig höstutflykt med mersmak. Tjejerna i kärran surade bara litelite sista biten hem, annars var de nöjda och nyfikna på sjövatten, kottar och pinnar.

Juno och A umgås och beundrar utsikten.

Tråkigt bara att jag inte hade kameran med, mobilen tar sämre bilder, och det var perfekt ljus... Och dessutom utomordentligt söta barn att fotta!

Så sjukt härligt att komma ut i naturen, jag har varit alldeles för dålig på det de senaste åren. Får väl skylla på min soffliggare till make... Jag blev väldigt inspirerad till fortsatta turer på hojjen. Ska ner i källaren och rota fram störtkrukan, cykelbyxorna och handskarna, och sen ska jag utforska Järva. Till vintern så blir det långfärdsskridskor på sjöarna häromkring, Kerstin och jag ska susa fram på isarna, weee!

Nu är jag på jobbet. Henke är på krogen. Och vårat lillalilla tjejbarn ligger och sover hos morfar. Alldeles ensam!

Eller, ja, alldeles ensam är hon väl inte, morfar är ju där... Men ändå! Ingen mamma, ingen pappa, tänk om hon vaknar och är ledsen? Aldrig förr har hon sovit borta en hel natt.

Det är lite betryggande iochförsig att jag redan kl 20.45 fick sms från min käre far, då han meddelade att barnet redan sov sött. Efter att ha badat, ätit gröt och lekt förnöjt. Om hon gallskrek efter mamma när jag gick vet jag ej, men det verkar ju gå bra... Får se imorrn bitti då jag kommer hem.

Det är nog mest jag som har separationsångest. Juno gillar ju morfar.

Barn idag ska enligt gängse rekommendationer inte få i sig nåt socker förrns dom typ är i puberteten. BVC ryter om barnet får saft på födelsedagen, eller sockrig glass en helt vanlig tisdageftermiddag i solen. FRUKT ska det vara. Jag har vänner som håller hårt på detta, fruktsallad till barnen på ettårsdagen, och absolut ingen glass, hemska tanke. Och det är hedervärt. Deras barn blir smala och vackra, välanpassade samhällsmedborgare med fina vita tänder.

Men jag slant...

Tjejbarnet kommer att bli sockerberoende, frossa i gotter så fort hon får chansen, bli fet och tandlös. Stackarn.

Vari låg synden? Jo, på besök hos gammelmormor fick Juno en hel bit sockerkaka (först en litenlitenpyttebit, men hon älskade den så mkt att hon fick mer) och till detta hemkokt rabarbersaft. Och som hon ÄLSKADE saften, jag har aldrig sett barnet dricka så, 2dl vätska försvann på tre röda. Och till frukost idag, vet ni vad hon fick? Jo, hemkokt svartvinbärssaft. Arma barn!


Juno och moster Anniepannie tittar på blommorna.

Hon ser ju lite pillemarisk ut, kan hon vara hög på socker månntro?


SnyggJuno har fått fin frisyr.

Juno har sedan en tid tillbaka en ny favoritlåt. Som en sann trendbäbis så vet hon vad som är hippt, och diggar därför Rap Das Armas. Eftersom låten är ytterst våldsam och olämplig för småsmå öron egentligen så är det ju tur att hon inte förstår portugisiska...

http://www.facebook.com/home.php?#/video/video.php?v=142894763241
(förlåt, men jag vet inte hur man länkar snyggt så att man får en video i texten, ni får klippa och klistra...)

Hon brukar mest dansa till den, hoppa och vifta på armarna allt vad hon har. Men idag hände nånting nytt. Utan att jag visade hur man gör så började hon att energiskt klappa i händerna! Henrik har övat med henne i flera veckor, och så var han inte här då det hände. Stackarn. Han är borta så långa dagar nuförtiden.

Jag blev så stolt att jag fick tårar i ögonen. Shit, vad blödig man är. Jag kommer gråta floder då det är dags att gå själv, rita en teckning, sjunga fint, lära sig cykla, börja skolan, gå på dejt, ojojoj måste köpa mkt näsdukar...

Medans mamma och pappa åt middag satt Juno snällt i sin stol och åt riskaka (hon hade redan fått middag). Hon kastade den på golvet ibland, men uppförde sig annars exemplariskt. Jag noterade att hon hade en liten bit riskaka precis vid vänstra näsborren, och så tänkte jag att den ska jag ta bort. Så sträckte jag mig mot riskakebiten. Då nös Juno, för att sedan dra in andan genom näsan. Och vart tog då riskakebiten vägen? Jo, den sögs rakt in i barnet! Långt in där solen inte skiner. Undrar vilken väg den kommer ut, eller om den kanske absorberas av barnet?