tjejbarnet

I söndags for tjejbarnet och jag till vår kompis Carina. Dagen spenderades på verandan i solen, med grill av älg, kiss på verandan, tvätt av kiss på verandan, inspektion och ett evigt klappande av kattungar, inspektion av kycklingar (dock inget klappande) och även inspektion av kaninungar. Tjejbarnet fick slitas och släpas in i bilen under protest då det var dags för hemfärd till kvällen.

Hon ser fram emot ett nytt besök på "Molins Zoo", då kattungarna är lite större och bättre tål ett litet tjejbarns inte allt för försiktiga nypor. Nu fick vi vara på vakt, för hon ville väldigt gärna hålla dem "försiktigt" runt halsen... Trots förmaningar att inte klappa kattungarna utan vuxens närvaro smög sig tjejbarnet dit och klappade mitt i sov- och matstunden, vilket resulterade i att den lite irriterade kattmamman lappade till tjejbarnet i pannan. Katastrof! (Men också en nyttig läxa kanske) Tjejbarnet var tvungen att blöta pannan med kallt vatten för att det skulle bli bättre!

Först bild på tjejbarnet och en av sötnosarna:



Så en bild på tjejbarnet efter det stora traumat med kattmamman:



Och så slutligen sommarfina tjejbarnet, årets bild so far:


Jag kan bara hålla med tjejbarnet som mitt under trevligt verandahäng utbrister: Oh vilken härlig dag!

Tjejbarnet har en förbjuden favoritsyssla: att tvätta tv-bänken med blött papper. Helt ok kan man tycka, om det inte vore för att mängden vatten överstiger vida mängden papper, dvs det blir plaskblött. Vi är inte så förtjusta i att detta sker på en tv-bänk som innehåller en del schyssta tekniska prylar.

Sitter så igårkväll och äter middag, tjejbarnet avviker från bordet i förtid. Vi ber henne som vanligt att tvätta händerna, vilket hon då gör, i badrummet. Vattnet skvalar på en god stund, för att sedan tystna. Så är det tyst. I säkert fem minuter. Vi är ytterst misstänksamma.

Ropar så till sist: Juno, du tvättar väl inte tv-bänken?
Lång tystnad. Så hörs ett ytterst svagt och skyldigt svar från vardagsrummet.

...jo.

Ingen som helst förmåga att ljuga, ens för att rädda sitt eget skinn.

Idag var det förskolans dag på dagis. Det firades med att barnen på en storbarnsavdelning ordnade med maskeradkalas för de mindre barnen med dans och popcorn och saft. Tjejbarnet har laddat hela veckan, skulle först vara fladdermusprinsessan, ångrade sig sedan och skulle vara drakprinsessan, för att slutligen bestämma sig för att vara krokodil. Det slutgiltiga beslutet togs då hon stog påklädd och klar i hallen imorse, redo att gå. Så det var bara att vända om och ordna med krokodilkostymen!

Det bidde grön pyamas med grön pyamasbyxsvans samt drakluvan. Mamma fixar. Tjejbarnet var bestämd, det var krokodil hon var, inte drake. Så gick vi till dagis, med kläderna i packningen, samt en drakprinsessklänning med som reserv (då jag vet att ALLA tjejerna på dagis kommer vara prinsessor och ville undvika katastrof om tjejbarnet ångrade sig igen). I dagishallen bytte hon om med spänning.

De första tre barnen som mötte henne inne på avdelningen konstaterade att hon var drake. Tjejbarnet stog tyst och fundersam. En fröken kom och sa att hon var en så fin drake. Då köpte hon konceptet och accepterade att vara drake och inte krokodil.

Det som värmde mest var att hon var så ofantligt stolt över sin svans. Tänk att jag så enkelt kunnat ordna en perfekt outfit. Hon snurrade, vickade på rumpan, och visade upp svansen för alla. Morrade och visade klorna. Alla blev rädda.

På avdelningen fanns 12 prinsessor och en Pippi Långstrump, en tomte, en cowboy och 2 drakar . Man kan lätt gissa vad flickorna respektive pojkarna föreställde.
Stolt och glad var jag över att mitt lilla tjejbarn valde att vara krokodil/drake.

Tjejbarnet ser en stor vit hund. Noterar: Titta mamma, en stor hund! Den är som en stor varg. Vit och pösig!

Pösig? WTF?

Igår kväll lämnade vi bort ett barn som typ aldrig är till besvär. Ett barn som barnvakterna helst vill behålla (eller så säger de åtminstone).

Tjejbarnet spenderade natten hos familjen Åström. Första gången hon sov borta själv. Utan några större förhållningsorder och helt utan tårar vinkades tjejbarnet av vid 17-tiden. Familjen Åström hade dessutom middagsgäster, men var vänliga och ställde upp ändå. Tjejbarnet uppförde sig exemplariskt hela kvällen. Åt fint, lekte snällt, och charmade alla. Vid 20.30 var hon trött, Anita frågade om hon ville sova, varav tjejbarnet svarar ja. Somnar i främmande säng på två minuter. Sover hela natten bortsett från ett uppvaknande och promenad i trappen (inte lätt att veta vart man ska mitt i natten i främmande hus). Vaknar vid 8-tiden, glad som en lärka.

Då jag framåt elva på söndagförmiddagen kom för att hämta tjejbarnet är det inte "hej" hon säger, utan "neeej, jag vill inte gå heeeem!" och så vänder sig om och flyr. Ett gott tecken på att hon har haft roligt!

Tjejbarnet har en fröken på dagis som har grått hår. Hon fixar till det med hårspray. Tjusigt värre.

Tjejbarnet låg i "pölen" tillsammans med denna fröken som läste saga. Under sagostunden ligger tjejbarnet och fipplar med frökens hår. Säger upplysningsvis: Du har äckligt hår! Fröken visste inte riktigt vad man (mitt i ett skrattanfall) svarar på det.

Väl hemma så ber jag tjejbarnet berätta för pappa vad hon sagt till fröken på dagis. Då berättar tjejbarnet att hon sagt att fröken har äckligt hår. Och så lägger hon till något otippat: och hon luktar sprit!

Oj hoppsan. Hoppas hon syftade på hårsprayen...

Idag har vi varit och tittat på bebisen, hela familjen. Tjejbarnet tyckte mest det var tråkigt, men verkade förstå konceptet. Fast det är lite svårt det där med att vara på sjukhus utan att vara sjuk, för när vi lämnade mödravården undrade hon försiktigt "har de lagat dig nu mamma?". Det är klurigt.

Bebisen var hel och hade njurar och bäcken och hjärta med alla kammrar och lagom många hjärnhalvor och annat väsentligt. Däremot låg den och knep med benen. Rackarns. Vi kunde iallafall inte se att det var en pojke med de delar som hör sådana till, så sannolikheten att det är en liten tjej som är på G är något större.

Tjejbarnet tittade på bilderna vi fick med oss hem, och blev glad och stolt när hon fick en egen bild på lillasyster att ha på sitt rum. Hon la bilden i smyckeskrinet. Och nu på kvällen vid nattning så tittade vi på bebisens huvud och näsa och kinder och mun. Hon tycker den är söt. Och hon vet att bebisen är i mammas mage och att den ska komma ut och att då blir hon storebror. För det är just storebror hon helst vill bli. Jag tycker inte det är värt besväret att förklara, för allt hon tänkte är på de storebröder som finns i böckerna, och att de är fina och bra. Tids nog förstår hon skillnaden på storebror och storasyster, men det viktiga, att man har ett litet syskon som man ska vara snäll mot och ta hand om, det har hon lärt sig av böckerna om lillasyster kanin. Bebisen får tillochmed bo i hennes rum, det får den. Och så ska hon sjunga för den, Bäbä vita lamm tror hon att den tycker om, för den tycker hon själv om.

Det blir nog bra det här. 5:e Oktober siktar vi på.

Tjejbarnet är prickigt igen. Eller, hon har ju varit prickig i snart ett år, för tillfället med mångtaliga mollusker samt rödflammig rumpa. Nu tycks det även ha smugit sig dit nya prickar, små och vätskefyllda som tjejbarnet kliar sönder. Hon hade även feber i måndags. Efter att ha hört mig för på dagis så visar det sig att det finns en 4-5 ungar på andra avdelningar som har vattkoppor nu. Så nu har jag diagnosticerat henne med vattkoppor. Kanske. Men det stämmer inte riktigt, men det kanske det inte behöver göra?

Febern borde komma först enligt den fakta jag kan finna. Och prickarna borde börja på bålen, inte på ett ben. Men vad vet jag, molluskerna kan mycket väl ha dolt ett gäng vattkoppor i några dagar, och de sitter ju just kring bålen. Det måste nog vara vattkoppor ändå. Vissa barn får ju typ tre koppor och inte mer. Tjejbarnet har kanske 15 koppor. På ett ben. Weird. Hursomhelst börjar de torka nu. Det är ju bra.