tjejbarnet

I tisdags var jag och tjejbarnet på ficklampspromenad vid Multrå kyrka. Kanske femtio personer med barn från 0 till 12 typ, som med reflexer och ficklampor tog sig runt ett spår i kolmörkret. Tjejbarnet stannade ofta upp och kollade på stjärnorna. Vi gick och filosoferade hand i hand i natten. Låg på rygg och tittade rakt upp i rymden. Letade efter troll bland trädstammarna, ganska läskigt! Men framåt slutet på spåret närmade vi oss kyrkan och tjejbarnet började känna sig safe. Avslutning med korv och festis. Mysig kväll som vi garanterat kommer göra om vid nästa tillfälle.

I afton Halloween. Tjejbarnet som sjörövarvampyrprinsessa, lillasyster som liten tiger, Henkan som spöke och jag som vampyr. Tjejbarnet har peppat en vecka för Halloween, satt upp små flaggor här hemma som det står "Världens bästa Halloween" på så att de som kommer utklädda garanterat ska knacka på hos oss. Planerat outfits och lagt fram fint. På kvällen utlovad spökstig på stan, och så kvällsöppet i butikerna, eldshow, marshmallowsgrillning och utklädda människor på stan. Något av ett antiklimax för många barn då spökstigen inte existerade och vad vi i själva verket gjorde var att gå på stan och frös. Well, avslutningen var bra, flera hundra rislyktor som steg mot himlen och så tändning av julbelysningen på Storgatan. Fint.

Tjejbarnet verkade tycka att det var ok iallafall. Henkan skrämde livet ur en tvååring då han sa ett extra läskigt Buuu åt henne. Lillasyster gjorde succé med sötaste outfiten på stan. Sen hem till varm choklad och bums i säng.

Alltså, när drar man gränsen? Efter att ha bäddat ner två mjukisar i tjejbarnets säng? Eller efter att ha bäddat ner ytterligare tre i docksängen? Eller senare efter att ha satt ner en docka i vagnen, och strax därpå en till? Och så till vagnen en gång till, för att pussa de som sitter där. Sen ska en docka ligga bredvid i sängen. För att sen ligga bredvid i sängen men under eget täcke som måste hämtas ur en låda, drar man gränsen då? De som sitter i vagnen ska upp igen, och ligga nån annanstans, men då ledsnade jag...

Lillasyster nattar metodiskt, hela tiden genomtänkt, men varje grej innebär ju dessvärre att hon tassar upp ur sängen. Det kan bli några gånger på en kväll...

Idag har hon som tur är blivit mer normal i färgen, och lite mindre skrynklig:

För två år sen låg jag nog i soffan ammandes en dygnsgammal blåaktig bebis med klotrunt huvud. Lillasyster hade anlänt. Inte större än Brädan.

Större nu, kompetent och kaxig. Lämnade henne på dagis i förmiddags. Bild på födelsedagsbarnet på väggen (hon var ledig igår på själva dagen, så de fick sjunga idag istället). Hon pekade entusiastiskt på bilden. Så kom en treåring och ville bära henne till samlingen, men icke. En rosenrasande lillasyster slog och skrek, det var minsann inte okej att dras i när hon stog och beundrade sin bild. Tror jag det. Vem vill bli runtsläpad?

Igår minikalas med tårta och lite presenter. Tjejerna Berg som gäster, lite fiskdamm, lite sura stora tjejer men en överlag nöjd tvååring. Nya dockvagnen och pippiservisen verkar vara poppis.

Fint när barnet lär sig ord själv. Kul att hon väljer att kommunicera sina favoritaktiviteter också. Det bästa/första/typenda ord hon säger hittills är "äta" med ljud och tecken. Det är ju logiskt med tanke på att det är typ det bästa hon vet. Nya favorithobbyn är annars att dra fram en stol till diskhon och stå där och slabba, så det var inte så förvånande när hon klämde i med sitt första egenlärda (well, från dagis sannolikt) tecken när vi i afton tittade i en pippibok där hon skurade golvet: "tvätta" tecknade lillasyster och drog så i mina händer så jag skulle teckna samma sak.

Häftigt!

Idag har vi hunnit med att:

Se en film
Kasta sopor på soptippen
Lämna Henkans nya boots på sulning
Se en lax som var större än lillasyster
Äta grillunch på Hågestaön
Se och höra en hackspett
Plocka många fina löv, tillochmed ett rosa!
Ramla i en lerpöl (tjejbarnet)
Rasta Prinsessan Tingeling Vita haren Rosa diamanten i koppel
Pyssla ihop en "lövgardin" som pynt av våra skogsfynd
Göra en bolåda till Rävis av en ny stor kartong (han har två tidigare bolådor sparade på bokhyllan i vardagsrummet)
Baka kanelbullar
Gå på kör
Äta middag (inte så ambitiöst, köttbullar och makaroner)
Läsa storbarnsbok för första gången, Ronja Rövardotter, det gick bra

Nu sover kidsen. Tror ni man är lite trött eller?

Eftersom jag lämnade barnen tidigt på dagis idag, innan jag gick till mitt jobb kl 06.30, så fick tjejbarnet ha med sig Rävis så hon inte skulle vara så ledsen.

Som förväntat så var Rävis försvunnen när det var dags att gå hem. Vi genomsökte de två avdelningar han kunde tänkas ha vistats på idag utan resultat. Tjejbarnet bryr sig inte märkbart, tycker att Rävis nog har kul på dagis. "Mamma, han är ju faktiskt inte på riktigt!". Själv gråter jag inombords och ser framför mig hur Rävis sitter ensam innanför en låst dörr på dagis, eller inklämd i en leksakslåda, gråter och undrar varför vi lämnat honom...

Hoppas han kommer hem imorrn.

Föräldramöte på Räven idag.

Alltså, kan konstatera att det där med genusmedvetenhet, det är inte aktuellt här på vischan.

Tidigt tidigt, medan morgonen ännu var mörk och sängen varm och go, så hördes ett lätt knarrande från lillasysters säng, och så tasset från små små fötter som smög in mot vårat sovrum. Bäst att köra sovtricket tänkte jag och låtsassov med förhoppningen att hon skulle krypa ner i vår säng och somna om (vilket iochförsig aldrig har hänt...). Hennes små andetag hördes bredvid min huvudkudde, jag sov och sov och sov, och så, baske mig, hördes de små tassande fötterna avlägsna sig, och så hördes sängen som knarrade till och det blev tyst igen!

Hade hon somnat om?!

Jag vågade inte tro det var sant. Klockan kan inte vara mer än 03, om hon faktiskt somnar om! Skönt att få sova en stund till innan jobbet tänkte jag. Efter en stunds tystnad kollade jag på klockan för att se hur länge till jag skulle få njuta av sängen. 05.52. Damn. Väckarklockan på mobilen borde ha ringt för två minuter sen. Men det har den inte gjort. Börjar leta. Den brukar ju ligga under huvudkudden. Jag letar och letar, under min kudde, Henkans kudde, tjejbarnets kudde (ja, både hon och hennes kudde brukar flytta in till oss under nätterna), men ingen telefon. Sista utvägen, ringa den.

Var tror ni att det piper när jag ringer efter telefonen? Jo, i lillasysters säng ligger en liten nöjd tjej och spelar mobilspel! Telefonen hade hon lyckats knipa från under min kudde utan att jag märkte det i mitt låtsassovande!