tjejbarnet

Hela familjen myser i sängen. Tjejbarnet envisas med att göra hoppochklängmys (hennes favvo) medans mor och far vill leka sovmys (vårat favvo). Idag gick klängmyset ut på att åka kana på mammas ben. Mamma var inte förtjust, det är kul en stund, men sen ganska så jobbigt med klängbarnet. Men hon ger sig inte.

Kanan ser ut som så att jag ligger på rygg med benen i vinkel, liksom med fötterna i madrassen och knäna ihop. Tjejbarnet sitter så på mina knän och kanar sen ner på min mage. En mycket liten och mesig, och enligt mig ap-tråkig kana. Om jag fäller ner benen blir tjejbarnet sur:

"Neeeej, mera kana!!! Mamma, inte foten så! SlutaaAAA!!! UPP!!! Stänga luckan! Mera kana!"
och så försöker hon dra upp mina ben och trycka ihop knäna (stänga luckan). Jag ger mig.
"JAAAA, mera kana!!! Kan ävl!" och så ska hon lyckas klättra upp och sätta sig på mina knän alldeles själv.
Och åka ner igen. Tydligen jättekul.

Tjejbarnet har vinkat av mormor och morfar och Leena efter en intensiv helg.

Det är fantastiskt att, trots att vi bor så långt ifrån varandra, kunna ses så ofta och ha en sån relation som vi har. Tjejbarnet har inte saknat mor och far för en sekund sen vi lämnade henne. Och så avslutas veckan med intensivt umgänge i Solle. Helgen bjöd på Nipyran, en lokalfestival i Sollefteå med allehanda nöjen. Ganska så småstadigt, igår bockade vi av veteranbilsrally, älvsimmet, och så dagens "höjdpunkt" korvätartävlingen. Senare i veckan blir det moppeparad och burnouttävling. Och så kommer Christer Sjögren och Annelie Rydé, mäktigt... Småstadigt, men charmigt. Ser fram emot Laxfestivalen som är på fredag och sägs vara årets höjdpunkt. Tjejbarnet gillar iallafall att titta på mycket folk.

Imorrn är det tillbaka till vardagen, tjejbarnet ska till dagis igen. Jag tror hon längtat litegrann iaf. Idag har vi pratat om dagis, och försökt förbereda henne lite mentalt på att imorrn är det dags igen. Det blir skoj. Och så fortsätter veckan med Nipyran och aktiviteter i stadsparken varje dag, imorrn är det barnens dag.
Det skall utforskas, jajamän.

...för snart kommer tjejbarnet hem, med pappa och mormor och morfar och Leena i släptåg. Fint skare va!

Ok, det är ett dygn kvar, men det känns ganska snart...

Efter att nu varit ifrån varandra i 3ochetthalvt dygn så kan man konstaterar något om saknad.

Om mamma saknar tjejbarnet? Ja, så det gör lite ont, livet känns tomt och meningslöst.

Om pappa saknar tjejbarnet? Nja, han har nog inte haft tid under sitt intensiva semestrande att funder så mycket på det.

Om tjejbarnet saknar mor och far? Definitivt nej.
Enligt rapport från mormor så trodde de för en kort stund att tjejbarnet längtade hem till mor, eftersom hon var så gnällig. Det visade sig att så inte var fallet, utan att hon istället gjort sig så hemmastadd på landet att hon visar upp samma beteende som hemma; hon lägger sig på golvet, klämmer fram ett par tårar och skriker då hon inte får som hon vill. Dvs inte bara lilla solstrålen 100% av tiden, vilket det normalt är hos mormor och morfar. Det kan ju också bero på att om hon är på besök en kortare tid så får hon som hon vill precis hela tiden, dvs "Kaka... kanske?" renderar allt som oftast i just en kaka till...

Järnspikars, nu har tjejbarnet börjat svära. Och det är inte så fint kanske att en prästdotter springer omkring och ropar "Lävla!" stup i ett. Ok, så ofta kanske det inte är, men enligt rapport från morfar så har tjejbarnet vid ett flertal tillfällen spontant brustit ut med ett "lävla". Ibland tar hon i med "lävla skit". Då kanske man lätt kan passa på att skylla ifrån sig lite då tjejbarnet trots allt verkar ha fått detta på hjärnan under vistelsen hos mormor och morfar då vi föräldrar faktiskt inte varit närvarande, men jag vet ju att hon klämt i med ordet tidigare även...

Det blir nu skärpning och upprensning i språket!

Det är inte lätt att hänga på internet när sol och bad och barn och gäster drar i en den lediga tid man har. Henkan har ju haft gott om ledig tid, semester var ordet! Så mycket har vi pysslat med denna vecka som passerat att jag inte ids skriva nån lång utläggning om vad som hänt när och var. Så, bilderna får tala (med lite kommentarer till då):

Veckan inleddes med besök från Stockholm, tjejbarnets gudföräldrar Cissi och Fredrik. Tjejbarnet åkte runt och tittade på gamla kyrkor med Jesus-nördarna men verkade uppskatta att sällskapet tillät tex klättrande i predikstol samt mängder av glass och fika och uppmärksamhet...

Besöket avrundades med picknickgrillning i stadsparken.


Cissi är lektant nr 1 dessa dagar.

Sen bar det av till Harmånger och övernattning hos familjen Bernmyr. Det fanns barn att leka med för tjejbarnet och vuxna att leka med för mor och far. Tjejbarnet uppskattade kattungarna som man kunde klappa, men inte så mkt den storastora hunden som gärna ville att man skulle klappa och därför blev lite närgången ibland...

Tjejbarnet hjälpte till att klippa gräset litegranna.


Tog därefter igen sig, man blir ju lätt trött i värmen...

Och så avslutades veckan med 3 dagar i Helgesta. Kusin Jack kom på besök med sin mor och far till allas fröjd och glädje och det blev grill och bad och TP och öl och utflykt till sagostigen. Great success!

Lektant nr 1 dessa dagar: Leena.

För tjejbarnet fortsätter sommarlovet nu hela veckan! Härligt att vara barn!

Nu är det semester, för tjejbarnets del varar den i 2 veckor. Så även för pappa. För mig själv varar den hela helgen, sen är det arbete som gäller igen medan tjejbarnet och Henkan roar sig kungligt på sydliga breddgrader.

Har man bara 4 dagars sammanhängande ledighet på typ hela sommaren så får det vara lugnt med bloggandet. Återkommer på måndag.

Har även noterat att antalet läsare sjunker för var dag som går, beroende både på bloggfrånvaro och alla andras semester...

Nu, ut i solen, dags att bada!

Bästa uttrycket nu är kanske. "Mamma, titta flim? Kanske?" och så ler hon fint. "Pingu, kanske?".

Om jag sover: "Mamma komma, inte täcket! Äta fuckost, ...bulle kanske?"

Hon har stenkoll på hur man använder begreppet. Det dyker alltid upp då det är nåt hon vill ha, som hon vet att det kanske inte är läge att få just nu...

Nu har vi haft finbesök av farfar och Cina över natten. Iochförsig så övernattade de på hotell (kattallergiker), men i samma stad som vi iaf. Enligt vad som nu börjar bli tradition så stog tjejbarnet på balkongen och vinkade då de kom, sträckte sig genom ornamenten och tjoade. Visiten var inte lång, men trevlig med middag och lite umgås, och så högmässa på söndag förmiddag innan de for vidare mot nordligare breddgrader.

Tjejbarnet var förtjust och njöt av uppmärksamhet. Hade lite svårt att sitta still på högmässan dock (jag och tjejbarnet brukar sitta typ längst bak för att kunna smita ut då hon tröttnar), hon ville mest fram till farfar och Cina, och fick springa fritt i gången stundtals. Strategiskt nog ställde hon sig under predikostolen mitt under pappas predikan, pekade och vinkade och tjoade "Hej pappa!" till publikens förtjusning. Och pappa präst vinkade tillbaka. Det verkar vara OK med lite liv och rörelse och barnastämmor i kyrkan!

Tjejbarnet har en favoritsyssla på badet, att kasta i saker (typ vattenkannor, små båtar, hinkar och andra leksaker som badplatsen tillhandahåller) i poolen. Så länge hon är i den lilla bebispoolen så klättrar hon helt enkelt i poolen och hämtar upp sakerna igen då hon kastat klart. Så kastar hon i dom igen. Och hämtar dom igen.

Om man däremot beger sig till den stora poolen så blir det knepigare. Dom flesta sakerna flyter ju, så då kan ju jag hämta tillbaka dom till kanten igen, hon behöver inte ens hoppa i efter dom själv. Men ibland så kommer hon över ett par såna där ringar som sjunker, som man ska dyka efter. Och om hon kastar dom i vattnet så sjunker dom ju. Det är ju inte det hon vill! Varje gång en ring sjunker till botten så blir hon så hjärtskärande ledsen så tårarna sprutar. Jag dyker ju självklart ner och hämtar ringen åt henne, men den hinner bara snudda hennes hand innan hon kastar i den igen, för att bli lika hjärtskärande besviken på nytt. Jag hämtar, försöker förklara, men hon förstår inte alls, varför inte ringarna flyter som allt annat gör, och det hjälper inte ett dugg att hon lutar sig över kanten och får se att de faktiskt finns kvar där nere på botten, bara lite längre bort...

Tjejbarnets bästa lek just nu går ut på att stå i hallen och sen tjuta glatt "Här kommer NIIIINO!" och sen springa det allra fortaste hon kan, ut i köket och dunka i skåpet under diskhon. Sen går hon tillbaka och gör en gång till. Och igen och igen. Och hon startar inte springandet förrns man har svarat på hennes tjut med ett eget "Här kommer Juno!" och jublat glatt. Sen när hon går i mål ska man gärna säga bravo och klappa i händerna. När hon sprungit några rundor ställer hon sig och puttar mig i baken, liksom knuffar mig mot hallen och säger "mamma (s)pringa!" Om mamma nu inte vill springa så bryr sig tjejbarnet inte om det utan fortsätter knuffa mamma i baken. Möjligen kan man förleda henne med att be pappa springa istället.

Och visst springer vi, till tjejbarnets stora förtjusning. Kanske två gånger var eller så, sen är man alldeles svettig och måste röra lite i middagsmaten på spisen eller nåt annat sånt som vuxna gör istället för att springa. Men tjejbarnet hon har liksom inget viktigare för sig än att springa det allra fortaste hon kan. Och det är vackert. Och vi jublar.

Dagens boktips är en klassiker som håller än. På insidan av pärmen står mitt eget namn skrivet, och boken är välläst av alla barnen Wathén. Nu är det tjejbarnets tur att slita av ryggen och bita i pärmarna (och så läsa den förståss). Pingvinen Pablo (Plablo) är bästa boken just nu (om man bortser från alla böcker mormor läser, men då är de mest roliga för att det är just mormor som läser, och inte för att böckerna i sig är så roliga). Tjejbarnet är så förtjust att hon anser att alla pingviner heter Plablo. Om man frågar tjejbarnet hur pingviner låter så svarar hon "Brrrr" och håller armarna om sig och huttrar...

Plablo


Också Plablo

Om man ska gå och bada och råkar hamna på en filt bredvid tjejbarnets filt så ska kan man förvänta sig att inte få en sekunds ledigt. Tjejbarnet högg direkt, filtgrannarna fick tappert stå ut med en tjeja som kommenterade allt de gjorde (och vänta bara till nästa sommar då hon kommit in i "vaffördå?"-fasen...). Helst ville hon leka med bebisen de hade med sig, men bebisen sov, så hon fick nöja sig med att peka på saker och säga vad de var, som filt, bok, apa, popcorn, väska, glass, macka, gräs, mage, krabba, ben, öga, hår, och så vidare och så vidare. Tur att det var en barnfamilj iallafall som orkade med henne. Det var rentav riktigt riktigt trevligt med lite sällskap.

I badandet så är tjejbarnet ohejdbar. Hon simmar och simmar och simmar i lilla poolen som är precis så djup att hon kan gå fram på händerna flytande vågrätt i vattnet. Munnen ligger precis i vattenlinjen, och än har hon inte lärt sig hålla andan stackaren. Men inte får hon panik av en 8-10 kallsupar på rad inte! Mammorna och papporna runt omkring tittar på tjejbarnet och konstaterar att det var en kaxig en. Då jag tillslut inte kan hålla mig utan lyfter upp henne från drunknandet så skriker hon och sprattlar och vill simma mer...

Hoppa från kanten i stora bassängen övar vi på, jag tänkte att innan sommaren är slut ska hon våga hoppa i själv och vända sig till bassängkanten och komma upp igen. Det övar ju bebisarna på på babysimmet, så varför skulle inte tjejbarnet greja det? Kanske slår hon moster Annies rekord och tar simborgarmärket som treåring?

Men imorrn ska det vara mulet.

Nu är alltså tjejbarnet döpt. En vecka har det gått sedan hon hakade på kristendomen till pappas fröjd och glädje. Själv var jag mest glad för att det var en trevlig tillställning med fina familjerna och goda vänner.


Festfina busbarnet

Vad gäller själva dopet så har jag ju som många av er känner till varit en stor skeptiker - jag tror ju inte på det hela liksom, och tycker att tjejbarnet borde få välja själv. Det tycker jag fortfarande. Därför är jag glad att biten där man som förälder måste säga "Ja", dvs på frågan om man vill att barnet ska vara del av församlingen och fostras i kristen tro (ungefär så tror jag), kunde tas bort utan att man för den delens skull trampade på själva ritualen (som ju är viktig för tjejbarnets far). Jag behövde således inte stå längst fram inför gud och församlingen och hyckla med ett ofrivilligt "Ja".


Tjejbarnet och gudmor

Vad gäller själva dagen i stort så var jag inte ett dugg skeptisk utan istället förtjust. Pappa präst höll i ceremonin som var liten med 20 gäster kring dopfunten, vacker sång och musik och allmänt avslappnad men högtidligt stämning. En succé. Därefter silllunch i det gröna, samt kaffe, samkväm, bad, och därefter grillning och brännboll.


Skönsång vid lunchbordet

Vad tjejbarnet tyckte om att bli döpt vette sjutton, men jag kan med säkerhet säga att hon hade en fantastisk helg. Efter en kort stund hade hon (och kusin Jack) stenkoll på vilka som var "lektanter" och värda att klättra och klänga på. Tjejbarnet klättrade och klängde, badade, och roade sig kungligt.


Simmar litegranna

Läggdags dag två avslutades med tjejbarnets tiggande om att få vara uppe, lite Alfons Åberg-varning. Jag sitter på trappen och tjejbarnet ligger i sängen, borde sova.
Konversation vid läggdags:
Mamma? Maaamma?
-Lägg dig ner Juno, du ska sova nu.
Annie?
-Nej, Annie sover.
Mormor? Mooormor?
-Nej, mormor sover också.
Cissi?
-Cissi är hemma hos sig, sov nu Juno.
Leena? Bulle?
-Du ska inte äta bulle nu, du ska sova.
Pappa? Paaaappa!
-Pappa sover också, godnatt Juno.
Mamma? Mammamamma? Tooove?
Då kan jag inte hålla mig längre, jag garvar ihjäl mig.

Hon somnade tillslut och lämnade kvällen öppen för oss andra att dricka en och annan öl, och spela TP. Utmattad och med bilder av en av sina roligaste helger nånsin på näthinnan.