En stor sorg

Tjejbarnet har en favoritsyssla på badet, att kasta i saker (typ vattenkannor, små båtar, hinkar och andra leksaker som badplatsen tillhandahåller) i poolen. Så länge hon är i den lilla bebispoolen så klättrar hon helt enkelt i poolen och hämtar upp sakerna igen då hon kastat klart. Så kastar hon i dom igen. Och hämtar dom igen.

Om man däremot beger sig till den stora poolen så blir det knepigare. Dom flesta sakerna flyter ju, så då kan ju jag hämta tillbaka dom till kanten igen, hon behöver inte ens hoppa i efter dom själv. Men ibland så kommer hon över ett par såna där ringar som sjunker, som man ska dyka efter. Och om hon kastar dom i vattnet så sjunker dom ju. Det är ju inte det hon vill! Varje gång en ring sjunker till botten så blir hon så hjärtskärande ledsen så tårarna sprutar. Jag dyker ju självklart ner och hämtar ringen åt henne, men den hinner bara snudda hennes hand innan hon kastar i den igen, för att bli lika hjärtskärande besviken på nytt. Jag hämtar, försöker förklara, men hon förstår inte alls, varför inte ringarna flyter som allt annat gör, och det hjälper inte ett dugg att hon lutar sig över kanten och får se att de faktiskt finns kvar där nere på botten, bara lite längre bort...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0