Inte alltid fantastisk
När jag hämtade tjejbarnet på fritids idag blev hon och jag kallade åt sidan av en av pedagogerna. Jag fick rapport om att tjejbarnet tre gånger under dagen brutit mot reglerna och att de behövt bli riktigt arga på henne och en kompis. Relativt harmlösa grejjer hade de gjort iofs, klättrat högst upp på en hylla i ett förråd, hällt ut tvålvatten över hela toalett golvet, men framförallt så hade de inte lyssnat på tillsägelser utan skrattat och larvat sig, liksom hånat pedagogen som sa till, och sen till och med upprepat busen en stund senare...
Vi jobbar mycket hemma nu, med det där med respekt för andra människor, och att lyssna på vad andra säger. Sexåringar verkar vara en särdeles flamsig åldersgrupp som, vad jag kan se på tjejbarnet och hennes kompisar, verkar ha svårt att ta tillsägelser på allvar. Flamsar bort vad lärare, fritidspedagoger, och föräldrar säger. Och jag blir alldeles ställd ibland, av att ha nån av tjejbarnets sexåriga kompisar på besök som käftar emot mig!
Visst gjorde man väl som kompisars föräldrar bad/sa åt en att göra när man var liten? Som att plocka undan leksakerna innan maten? Sitta still vid matbordet och inte frusta ut mjölk över hela middagsmaten? Gå hem utan tjafs när tiden är inne? Sluta skrika och väsnas när lillasyster sover? Jag vill minnas att man uppförde sig hemma hos sina kompisar.
Så oerhört uppfriskande när en av tjejbarnets kompisar är på besök, en tjej som är exemplariskt artig. Vilken kontrast mot de andra huliganerna! Ber om mer mjölk istället för att vråla "Mjöölk!", dukar av efter sig, städar efter sig, tackar så mycket och är trevlig! En sån fröjd!
Vi får jobba på det där. Man har ju förstått att tjejbarnet inte är den där lilla tysta musen i ett hörn i skolan/på fritids/hos kompisar, utan en flamsig clown som gärna syns och tar för sig, och hittar på bus. Vi vill ju inte gärna att vårat barn ska vara nån som andra barns föräldrar inte vill ha hemma hos sig. Så vi talar mycket om respekt. Men har en bit kvar att gå verkar det som...
Kommentarer
Postat av: Anette
Det där är något även vi måste jobba med...
Hur gör det väluppfostrade barnets föräldrar för att få henne så väluppfostrad? Har det med personligheten att göra eller att föräldrarna faktiskt orkar vara konsekventa?
Intressant är det och man vill ju gärna ha barn som lyssnar och beter sig bra....
Postat av: anna
Mmm. Ibland skulle man vilja vara en fluga på väggen när ens barn är på besök hos andra. Jag märker att hon blir mopsigare mot mig/oss när hon har kompisar hemma och jag kan även se att en del av hennes kompisar som är väluppfostrade hemma hos sig, passar på att testa gränserna här.
De tycker nog att jag är elaka tanten. Äter du ingen mat, så får du heller ingen glass. Punkt.
Kämpa kämpa heja heja oss småbarns-(och senare storbarns...)päron.
Trackback
